Idag är det tisdag. Jag är hemma med Oscar och njuter av det. Jag är tacksam över möjligheten att gå ner i tjänst och kunna kombinera arbetslivet med familjelivet på ett smidigt sätt och gläds även över att Marcus nu får mycket tid med Oscar.
Ja, det är bara att konstatera igen att det händer så mycket under det första året, men särskilt, tycker jag, de tre sista månaderna. Oscar kan stå själv en liten stund, men behöver mycket stöd när han går. Går förnöjt med gåvagnen som är inköpt i somras. Skulle man sätta ner honom reser han upp genast. Kryper mer och mer, fortfarande med det ena benet hängande framför sig, men han förflyttar sig alltmer och fortare. Marcus har nu fixat sladdarna och jag måste säga att jag blev väldigt imponerad. Detta skulle vi ha gjort för fem år sedan, men bättre seeeeeent än aldrig. Vi behöver också ha några spärr vid köksluckorna och lådorna i köket, och en spärr skruvades fast vid dörren till soplådan, och sedan funkade det inte som det ska vid nästa dörr och där tog Marcus tålamod slut.

"Da, da, da, la, la, la" så här kan Oscar låta (tror jag) och jollrar mycket och väljer alltid bra tillfälle att demonstrera att han kan låta som en bil. "Brrrrrrrrrrrr" säger han ofta med sådan inlevelse att gröten, eller maten sprejar i ett jämn lager över Oscars ansikte. Han gillar matstunderna och får mer hemlagat. Tack vet jag matburkarna som fungerar som fantastisk räddning när det är väldigt bråttom att få maten på bordet, men jag försöker att bara ge honom hemlagat, för själv föredrar jag alltid hemlagat framför färdigförpackad och lagad mat. Och alla vet att det är allra bäst med "riktig" mat, exempelvis ur näringsynpunkten.



Datorn är på väg! Blev en Herwlett Packard DV6515. Ser fram emot den, och den har också webcam, så see you, Matilda!

Snart får vi två stockholmsgäster och det ska bli ett nöje!

Kram Miss Mickei!

Gott folk,

avvänjningen har gått g a n s k a bra. Jag har haft två vattenmeloner som nu övergått till honungmeloner. Förhoppningsvis blir det till två släta persikor. Vi får se. Fortfarande spända och det gör ont, men åh vilken skillnad nu efter en vecka. De första dagarna var verkligen plågsamma. Oscar  var jätte, jätte, jättearg första natten. Något för mig lite överraskat var att jag fann den här processen som rätt sorglig. Jag var nästan gråtfärdig. Varför skulle man sluta med något som var bra och fungerande för sonen vår? Dessutom uppskattade Oscar insomningen med hjälp av amningen så väldigt mycket, det har man nu förstått, men det gick faktiskt över rätt fort. Han suger glupskt en flaska välling varje natt nu och jag är förvånad. Jag och Marcus har i nästan två månaders tid försökt introducera Oscar välling och försökt vänja honom till den nya smaken men allt han fick i sig var några fååå mililiter med mycket avsmak. Kanske är det hungern som tar överhanden nu, men Oscar mår iallafall bra och är fortfarande en glad grabb.

Nu har Marcus ä n t l i g e n medgett att vi behöver en ny dator!

Fortsättning följer!

Miss Herwlett Packard

Hej!

Nu kan jag krypa, fast jag har nog ett eget sätt och stil men det funkar. Jag förflyttar mig allt mer och jag har förstått att det finns så mycket roligt att hitta och titta på. Nu passar mormor mig i två veckor och hon är jättesnäll. Sen ska pappa vara hemma med mig fyra dagar i veckan och mamma får också vara lite mammaledig och gosa med mig varje tisdag,- och onsdagförmiddagar. Det blir nog en toppenhöst!

Kära läsare,

sommaren har varit skön på många sätt. Vädret kunde varit bättre, det är väl en sak som nästan hela svenska befolkningen är överens om, eller hur?
Vi har iallafall visat sonen vår vilket fint land han har fötts i och det är v e r k l i g e n ett underbart land med många sidor. Jag uppskattar det mer och mer ju äldre jag blir men också ju mer jag reser från landet. Norr, väster, söder och öster. Många trevliga stunder har tillbringts med vänner, släkt och även på tu man hand vi tre. Träningen har gått si så där, men jag har joggat minst en gång varje vecka. Det kunde lika gärna vara NOLL, så här sitter jag och försöker vara nöjd ändå. Oscar är nio månader och jag har nått mitt mål. Vikten är densamma som före graviditeten, fast det är inte införda km i mina ben som jag ska tacka. Amningen gjorde verkligen susen. Avvänjningen pågår nu och det känns faktiskt bra även om Oscar uppskattar att få avsluta dagen med lite gräddig mjölk så tror jag att vi är redo båda två. Inga tänder (!!!) än men mycket blont hår! Undrar vem han fått det blonda håret från...Kryper nästan, reser upp med stöd, står med stöd och går jättegärna och mycket med stöd. Det ska verkligen bli en spännande höst med Oscar!

Marcus har berättat ganska bra om vår sommar på sin blogg, så här lämnar jag punkt med två av många (!) favoritbilder från bästakusten sommaren 2007.