Idag är det tisdag. Jag är hemma med Oscar och njuter av det. Jag är tacksam över möjligheten att gå ner i tjänst och kunna kombinera arbetslivet med familjelivet på ett smidigt sätt och gläds även över att Marcus nu får mycket tid med Oscar.
Ja, det är bara att konstatera igen att det händer så mycket under det första året, men särskilt, tycker jag, de tre sista månaderna. Oscar kan stå själv en liten stund, men behöver mycket stöd när han går. Går förnöjt med gåvagnen som är inköpt i somras. Skulle man sätta ner honom reser han upp genast. Kryper mer och mer, fortfarande med det ena benet hängande framför sig, men han förflyttar sig alltmer och fortare. Marcus har nu fixat sladdarna och jag måste säga att jag blev väldigt imponerad. Detta skulle vi ha gjort för fem år sedan, men bättre seeeeeent än aldrig. Vi behöver också ha några spärr vid köksluckorna och lådorna i köket, och en spärr skruvades fast vid dörren till soplådan, och sedan funkade det inte som det ska vid nästa dörr och där tog Marcus tålamod slut.

"Da, da, da, la, la, la" så här kan Oscar låta (tror jag) och jollrar mycket och väljer alltid bra tillfälle att demonstrera att han kan låta som en bil. "Brrrrrrrrrrrr" säger han ofta med sådan inlevelse att gröten, eller maten sprejar i ett jämn lager över Oscars ansikte. Han gillar matstunderna och får mer hemlagat. Tack vet jag matburkarna som fungerar som fantastisk räddning när det är väldigt bråttom att få maten på bordet, men jag försöker att bara ge honom hemlagat, för själv föredrar jag alltid hemlagat framför färdigförpackad och lagad mat. Och alla vet att det är allra bäst med "riktig" mat, exempelvis ur näringsynpunkten.



Datorn är på väg! Blev en Herwlett Packard DV6515. Ser fram emot den, och den har också webcam, så see you, Matilda!

Snart får vi två stockholmsgäster och det ska bli ett nöje!

Kram Miss Mickei!