Förresten glömde jag att berätta att vi uppsökte läkare i tisdags, för Oscar skrek konstant och vi var helt övertygade om att han hade ont någonstans förutom febern, men VAR, ja, det var den stora frågan.. Dessutom tänkte jag att det väl är bättre att kolla en gång för mycket än för lite. Sagt och gjort, vi fick tid kl 15.00 och han grät i typ två timmar före och jag kände mer och mer att det var skönt att vi verkligen fick tid hos läkaren. Väl på plats klädde jag av honom och lade honom på sängen. Läkaren, en kvinnlig en, småpratade med Oscar och vad gjorde han? Log sitt största leende och var glad. Hon tryckte på hans mage och han skrattade. Kollade öron och han var fascinerad av den där grejen där lyset fanns. Gapade stort när läkaren ville kolla halsen. Sprattlade med benen som om hade överskott med energi. Eftersom jag tyckte läkaren sneglade lite på mig med uttrycket "är du väl inte en överdriven hönsmamma som oroar sig för mycket?" fick jag försäkra henne att Oscar faktiskt varit i stort sett otröstlig i nästan två dagar. Läkaren skrattade och sade att det händer ofta så, och hon hittade förstås ingenting förutom pyttelite feber. Hon föreslog att hon kunde följa med hem för hon hade tydligen en god inverkan på Oscar. För det är sant, när vi kom hem blev Oscar genast jättebättre och idag mår han som en prins........ Hur??

Kram en oförstående mamma