Kort sagt: Det var en magisk,magisk,magisk kväll igår på Hjalmar Bergmans teater.

Tyst teater med Gunilla Westin-Wallin, Alexei Svetlov och Sebastian Embacher visade tillsammans med norska Teater Manu som bidrog med sin söta Ipek, två härliga hörande Andreas och Linnea från Cirkus Cirkör och en wow mix av internationella skådespelare vid namn Monika Kurincova (rätt stavat?), Ramashed Meyyappan (rätt stavat?!) och till sist, men absolut inte minst, Robert Farmer pjäsen Odysséen. I och med att Tyst teater firar ett 30 årsjubileum (1977 är visst en mycket fin årgång!) beslöts detta fantastiska samarbete mellan parterna. Det syntes verkligen på scenen och jag satt med hakan nere i nästan tre timmar. Man bör känna till Homeros berättelse om Odysseus enorma försök att komma hem efter tio års krig i Troja. Jag lät mig beundras av de fantastiska detaljerna som musik, akrobatik, rekvistia och film som starkt framhävdes på scenen tillsammans med skådespelarna som totalt sett blev väldigt överväldigande. Det var tydligt att det fanns alla ingredienser: kärlek, sex, hat, våld, äventyr och tro i salen.

Det som jag tyckte var spännande var att vid vissa tillfällen kunde kropparna faktiskt uttrycka för sig själva så väldigt starka trots att det inte framlades något ord eller tecken när det istället med hjälp av akrobatik och rep fick mig att känna välbehag av vad  t.ex en förälskelse kunde innebära. Jag måste också berömma de två hörande skådespelarna- Linnea och Andreas, de hade vad jag förstått lärt sig teckenspråk på åtta futtiga veckor men ändå kunna uttrycka sig NÄSTAN som döva på scenen. Vissa tecken och munrörelser kan till och med många hörande som behärskar teckenspråk inte ens framföra. Så, en stor eloge till Lars Otterstedt. Vilket jobb!

Sebastian Embacher. Ja han.... Jag erkänner att jag hade höjt ögonbrynen när jag hörde att han skulle medverka i den förra pjäsen "Världens största fest"  men där gjorde han tillsammans med de andra ett riktigt bra jobb, särskilt för att vara "nybörjare" på det proffesionella planet. Men nu, vad f-n har hänt? Vilken prestation! Jag är imponerad. Mycket.

Ipek var otroligt vacker på scenen. Visserligen var hennes roll  bland annat drottning, men hon VAR drottning på scenen. Bokstavligen talat. Ingen annan hade kunnat göra rollen bättre. Veteranen Gunilla var som en trygg prick i teamet och jag var inte förvånad att Rob kunde göra ett sådant jobb och han var perfekt som Odysseus. Monika, Ramesh och Alexei gjorde viktiga och bra insatser.

Sista men som jag tycker är värda att nämnas här är Mette, Jianu, ja, jag måste berätta en sak här: några elever konstaterade när Zeus visades fram på skärmen att det måste vara live-inspelning bakom scenen, för hur skulle Zeus veta när det är hans tur att tala. Jag hade sett Jianu sätta sig på raden framför oss, så jag fick peka åt hans håll och sade: självaste Zeus satt DÄR och tittade. Det var riktigt kul att se elevernas miner. De gapade stort. Ja, det var proffessionalism vi såg helt enkelt. Och sist, hjärtat av hela Odysséen: Josette Bushell-Mingo. En beundransvärd kvinna med andra ord som regisserade pjäsen. Den allra, allra sista vill jag nämna: Anders Duus gjorde en spännande anpassning av berättelsen. Synd bara jag inte fick träffa honom på plats. Han fick ju en egen kung i miniatyr som han tog hand om istället för att gå på premiären. Helt rätt.

Några tyckte att pjäsen var för lång. Inte jag. Jag satt och njöt. Och när det var slut tog det TID innan jag kunde applådera och försöka smälta in alla intryck jag fick. Vin och god mat på premiärfesten var en fin avslutning på kvällen. Denna magiska kväll. Magisk. Magisk. Magisk.

Kram Alexandra som fortfarande har hjärta för teater