Hej igen!

Det har vandrat tre personer med Red Eyes här i lägenheten i helgen. Vi har varit så trötta, och omställningen har varit tuff, den hårdaste jag och Marcus någonsin varit med om, samtidigt som det inte är så konstigt. Vi har alltid rest till USA på sommarlov och kommit hem med ytterligare några veckors ledighet i sikte, och då var det inga problem att omställa sig när man ändå ville vara uppe sent på kvällarna och vakna när det passade. Dessutom kunde vi sova på dagarna på stranden i Falkenberg. Och sist, men inte minst, då hade vi inte Oscar heller. Jag var så hungrig vid tretiden på natten och grubblade länge om jag skulle stiga upp och ta några nattmackor, eller om jag strängt skulle stanna i sängen och försöka vända på tiden, men det slutade förstås med att jag och Marcus satt i köket och åt. För ni vet, det går inte att falla i någon sömn med vrålhunger..

Dagen före avresan var vi på middag hos Inga och Tommy. Tyvärr slutade kvällen med att jag spydde och mådde illa helt plötsligt, och jag tänkte... Nej...sitta fastspänd i flera timmar utan någon självklar tillgång till en toalett bland folk man inte känner... Det kändes svettigt, men jag mådde ganska hyfsat när planet väl lyftes och styrdes mot Boston. Oscar vinkade till alla passagarare och ville inte sova riktigt. Det var nog en spännande upplevelse för honom. Han skrek och var arg kanske några minuter, men Marcus sade att det kändes som timmmmmmar och när vi landade i Amerika yttrade han sig att han verkligen förstår andra föräldrar som desperat försöker få tyst på sina barn. Förut hade vi liksom skrivit dom på näsan och undrat hur det låg till med uppfostran.

Det var trevligt i Boston och höjdpunkten var att få träffa min 93 åriga farmor Marna. Hon är i en anmärkningsvärd ålder och verkade mycket, mycket glad över att få träffa oss barnbarn, och barnbarnbarnen. Dock frågade hon varför Marcus viftade med händerna. Han fick förklara för henne att jag är döv och använder teckenspråk. Hennes minne är inget vidare, men det var det enda som var "fel" på henne.


Man öppnar julklappar på juldagens morgon. För oss kändes det lite märkligt, och något som vi tycker är sämre jämfört med våra svenska jultraditioner, men det var roligt att ta del av deras, och dagen slutade med en stor julmiddag bestående av ugnstekt kalkon med tillbehör. De är heller inte så väldigt bra på att julpynta inomhus, men vad gäller utomhus så slår amerikanerna resten av världen. Helst ska det finnas rådjur, snögubbar, tomtar och kälke som blinkar och gärna i olika färger. Undrar vad elräkningen kommer att hamna på efter julhelgerna?

Några dagar före nyår fortsatte vi till Kalifornien, närmare bestämt Los Angeles där min farbror Prentice och fru Joann bor, och även brodern Stephen med familj. Vi fick några avkopplande dagar hos dem först och nyårsaftonen var vi hos en god vän till Stephen som heter Ray Parker med fru som hade en stoooor nyårsfest i deras exklusiva villa med bl.a basketplan, tennisbanor och pool. Ray är musiker, och har bl.a. gjort musik till filmen Ghostbusters. Det enda som saknades var fyrverkerier men man tänder inte på nyår i USA, bara på den fjärde juli. Systern Mary kom med barnen till LA efter nyår och vi tillbringade resten av tiden med hela släkten. Mycket mat och umgänge. Vi åt  två gånger på världens bästa sushirestaurang som tyvärr är belägen i södra LA. Oscar fick också egna sushibitar och jag var lite skeptisk om han verkligen skulle äta. Jodå, han åt glupskt nästan alla bitar. Därmed var hans entré till den fantastiska japanska matkulturen gjord till våra stoooora glädje.

En valsafari hann vi med och för Marcus del en NHL match. Vi missade tyvärr familjen Bibb, och det berodde på min urdåliga planering och trots att jag har ett yrke som erfodrar mycket planering så verkar det som om jag lämnat all min kapacitet kvar på arbetsplatsen. Jag förstår inte hur, men jag åkte med en inställning att vi absolut skulle träffas och hur, när och så skulle fixas på plats, det brukar det ju alltid göra- end of the discussion liksom..Men väl på plats blev det svårt att bestämma då många andra ville göra olika saker med oss, och sedan hade Matilda ju sitt jobb att tänka på. Först skulle de komma ner till LA, men sedan visade det sig vara bättre om vi åkte upp istället och det skulle bli för dyrt om alla vi tre åkte. Vi mailade fram och tillbaka och försökte hitta datum. Dagarna rann iväg och till slut blev det hela ohållbart. Marcus undrade varför vi inte bestämde redan före avresan så att det skulle vara lättare att tala om för släkten att vi är upptagna dessa dagar. Punkt slut. Jag sörjer fortfarande att jag missade henne, och framförallt första träffen med Gabriella. Jag säger bara här: skärpning, Alexandra. Trots mina 30 år i livet så har jag lärt mig otroligt mycket vad gäller att planera även på det privata planet.
 
Resan gled till sitt slut och gissa vad som hände på flygplatsen i LA? Jo, jag spydde två gånger och mådde dåligt. Igen! Stod väldigt svettig i kön för att gå ombord och bad genast om en spypåse. Den förblev tom, men fy vad dålig jag var. Ibland har man helt enkelt tur, tre säten bakom oss var lediga och flygvärdinnan sade att jag naturligtvis kunde ligga och vila där. Det var som en skänk från ovan och jag sov oavbrutet och tacksamt i fyra timmar till Boston. Vi hade en paus i Boston och passade på att besöka New England Aquarium som var rätt häftig och fin, om inte lite liten- vi hade trott den skulle vara betydligt större.

Oscar tittade fascinerat på olika fiskar. Kanske inleddes hans första intresse för fiskar här?

Jag hade egentligen tänkt skriva några inlägg på plats i USA, men så fort jag skulle publicera ett inlägg drog Marcus en skräckhistoria om att det skulle finnas en och annan med långa fingrar som läser folks blogg och på så sätt får reda på att vi är bortresta, och borta i tre hela veckor. Fint. Googla mitt namn, jasåå, vi bor på Toringsgatan 24. Okej, och då skulle lägenheten vara länsad när vi kom tillbaka. Jag tänkte först att Marcus bara larvade sig, och sånt händer väl inte oss. Men sedan.. Joo.. Vem vet?! Dessutom måste jag påminna mig själv att blogg är en mycket öppen och offentlig dagbok som måste tas med stor försiktighet. Jag såg att jag ändå hade skrivit att vi skulle vara borta under jul och nyår, så skadan var ändå skedd, men då behöver man ju inte skylta mer med sånt. Kan vara bra att åtminstone tänka på det.

Mycket sent, men jag önskar er alla en goood fortsättning på det nya året. I måndags var det en speciell dag. Då började Oscar på dagis i Lillån. Jag och Marcus följde med honom till Lillån, och vi hann nästan inte kliva in då Oscar sprang och utforskade alla rum och började leka. Han tittade inte ens åt vårt håll. Efter några minuter satte han på en av frökarnas knä. Inskolningen ska fortsätta i en vecka till, och hittills har det verkligen fungerat smärtfritt, men det kan hända att det kommer något bakslag då Oscar kanske förstår på riktigt att vi ska sticka. Imorgon följer jag med Oscar och ska lämna honom själv en stund. Vi får se hur det går då. Vi har dock inte varit särskilt oroliga då vi vet att Oscar älskar att leka, och han tycker verkligen om att vara bland människor men jag tror ändå det är bra att vara beredd ifall han skulle bli ledsen. Fyra killar i hans ålder har börjat en vecka innan Oscar, och många av dem tycker det är jobbigt och gråter när deras föräldrar åker.

Kram Miss 2008