Mikrovågornas bil
Måndag igen.
Jag har tidigare berättat om Oscars klättring och nu är det mikrovågsugnen som lockar honom upp på köksbänken. Idag efter middagen skulle jag sopa bort lite matrester under matbordet så passade Oscar på att klättra upp för hundra gången och leka med luckan till mikrovågsugnen. Vi har tidigare försökt få honom att förstå att mikrovågsugnen inte är någon lämplig leksak men utan framgång att vi faktiskt blivit förbannade på honom när han försökte ta sig upp på bänken.
Plötsligt såg jag att Oscar skrek. Och inne i den lilla fönsterrutan på mikrovågsugnen såg jag att det BRANN. Det liksom flamberade alldeles vilt. VAD!
En leksaksbil. Som pappa hade när han var liten. Jag hann inte tänka någonting annat förutom att släcka elden. Då såg jag att det var gummidäcket på bilen som brann. Bilen var i alla fall nästan räddad. Och vårt hus. Annars hade vi åtminstone haft det i sex månader.
Oscar var väldigt skrämd att han började gråta. Kanske är det tillräckligt skrämmande att han inte rör mikrovågsugnen mer?
Det som är kvar efter besöket i mikrovågsugnen....
Kram Miss Mikrovåg
Trattisar
Hej!
Nu har vi fått tillbaka vår dator med nya knappar. Det tog en vecka, men i och med vi klarat oss utan bredband så länge var det en bagatell att vänta en vecka på HPs service. Nu får vi lära sonen vår att låta bli tangentbordet... I dagarna har han lärt sig att klättra upp på köksbänken med hjälp av alla handtag som finns i lådorna. Några sekunder så är han på bänken och leker med microvågsugnen som plingar varje gång han stänger eller öppnar luckan.
I helgen har vi varit mycket i skogen. Vi visste förstås att vi bor alldeles bredvid en fin skog, men inte att det skulle myllra av så mycket svampar. Jag har alltid tyckt om naturen, men aldrig varit en sån som plockar svamp år efter år, men ibland följt med dock mest som sällskap då mina svampkunskaper kunde betecknas som bristfälliga. Jag fick dock hit min mamma vid ett tillfälle och hon kunde visa åtminstone de mest vanliga. Kantareller och trattkantareller är de två sorters svampar som jag är helt säker på och är också bara dessa jag vågar plocka ner i korgen. Tyvärr går räddhågset förbi de övriga guldklimparna i skogen men hellre vara helt säker på vad vi har i grytan, såsen eller på mackan härhemma. Hur som helst fick jag tydligen en blodad tand och gick ut vid tre tillfällen under helgen, två av dessa med sällskap av Oscar. Han plockar också svamp i en egen korg och tycker det är spännande i skogen och tecknar "SVAMP", först med pekfingret på handflatan, men nu med tummen, vilket är det rätta.
Jag till och med började tro att jag hade någon slags inbyggd radar för trattisar eftersom jag tyckte jag alltid hittade så mycket, men jag förstod ganska fort att trattkantareller är ganska tacksamma, för om man hittar en på ett ställe så har den ofta många trattisar i sällskapet på ett och samma område. Alltså, de växer gärna i grupp. Och sen är det nog bra tid att spana efter dem och få korgen rätt full ganska fort. När man inte hittat efter en stund så såg man plötsligt fler och adrenalinet kunde pumpas på nytt och hoppet var tillbaka. Jag har torkat en hel del men också fryst en hel del. Inte ont om denna aktivitet, men jag är ganska paff att jag verkligen är helt såld på att införskaffa så mycket svamp inför höstens middagar, gärna som ett fint tillbehör till Marcus laxar.
Mormor fyllde förresten år i lördags och det var första gången på många, många år som vi kunde uppvakta på den rätta dagen. Vi har ju bott rätt långt från varandra att vi fick fira före eller efter hennes födelsedag men i och med hon flyttat betydligt närmare Örebro kunde vi komma på en mycket god middag och fira. Till och med Oscar tyckte det var ett sant nöje att besöka mormor och överlämna korgen med skogens fynd.
Igår när jag skulle somna, gissa vad jag såg då? Trattisar. Kanske för att jag ställt in mina ögon så stenhårt efter trattisar att bilden med trattkantareller i huvudet fastnade. Men i natt ska jag drömma om något helt annat. Hoppas jag.
Må så gott ni alla en måndagkväll som denna.
Kram Miss Tratt
Nu har vi fått tillbaka vår dator med nya knappar. Det tog en vecka, men i och med vi klarat oss utan bredband så länge var det en bagatell att vänta en vecka på HPs service. Nu får vi lära sonen vår att låta bli tangentbordet... I dagarna har han lärt sig att klättra upp på köksbänken med hjälp av alla handtag som finns i lådorna. Några sekunder så är han på bänken och leker med microvågsugnen som plingar varje gång han stänger eller öppnar luckan.
I helgen har vi varit mycket i skogen. Vi visste förstås att vi bor alldeles bredvid en fin skog, men inte att det skulle myllra av så mycket svampar. Jag har alltid tyckt om naturen, men aldrig varit en sån som plockar svamp år efter år, men ibland följt med dock mest som sällskap då mina svampkunskaper kunde betecknas som bristfälliga. Jag fick dock hit min mamma vid ett tillfälle och hon kunde visa åtminstone de mest vanliga. Kantareller och trattkantareller är de två sorters svampar som jag är helt säker på och är också bara dessa jag vågar plocka ner i korgen. Tyvärr går räddhågset förbi de övriga guldklimparna i skogen men hellre vara helt säker på vad vi har i grytan, såsen eller på mackan härhemma. Hur som helst fick jag tydligen en blodad tand och gick ut vid tre tillfällen under helgen, två av dessa med sällskap av Oscar. Han plockar också svamp i en egen korg och tycker det är spännande i skogen och tecknar "SVAMP", först med pekfingret på handflatan, men nu med tummen, vilket är det rätta.
Jag till och med började tro att jag hade någon slags inbyggd radar för trattisar eftersom jag tyckte jag alltid hittade så mycket, men jag förstod ganska fort att trattkantareller är ganska tacksamma, för om man hittar en på ett ställe så har den ofta många trattisar i sällskapet på ett och samma område. Alltså, de växer gärna i grupp. Och sen är det nog bra tid att spana efter dem och få korgen rätt full ganska fort. När man inte hittat efter en stund så såg man plötsligt fler och adrenalinet kunde pumpas på nytt och hoppet var tillbaka. Jag har torkat en hel del men också fryst en hel del. Inte ont om denna aktivitet, men jag är ganska paff att jag verkligen är helt såld på att införskaffa så mycket svamp inför höstens middagar, gärna som ett fint tillbehör till Marcus laxar.
Oscar: Titta!! Så många trattisar! Det ska mormor få!
Mormor fyllde förresten år i lördags och det var första gången på många, många år som vi kunde uppvakta på den rätta dagen. Vi har ju bott rätt långt från varandra att vi fick fira före eller efter hennes födelsedag men i och med hon flyttat betydligt närmare Örebro kunde vi komma på en mycket god middag och fira. Till och med Oscar tyckte det var ett sant nöje att besöka mormor och överlämna korgen med skogens fynd.
Igår när jag skulle somna, gissa vad jag såg då? Trattisar. Kanske för att jag ställt in mina ögon så stenhårt efter trattisar att bilden med trattkantareller i huvudet fastnade. Men i natt ska jag drömma om något helt annat. Hoppas jag.
Oscar snart 2 år. Hur är det möjligt?
Må så gott ni alla en måndagkväll som denna.
Kram Miss Tratt
Love
Ett kvällsbad i Skummerslöv 2008
foto: CG
Ett axplock från vår sommar 2008
Hej!
En härlig nyhet först: vi har återigen fått fungerande bredband och jag hoppas verkligen det ska bistå oss för en mycket lång framtid. Glocalnet har dock lovat oss en rejäl kompensation för tre månader. Annars skulle de vara en kund färre.
Jag har länge tänkt skriva lite om vår sommar mest för minnets skull och har några riktigt fina bilder jag gärna vill dela med er som läser min blogg, men faktiskt så känns det ganska avlägset nu när regnet bara öser ner och vi börjar se löven gulna häromkring oss. Några rader ska det ändå knappas in på tangentbordet som för närvarande fattas några knappar. Tyvärr ganska viktiga sådana som t.ex enter, några bokstäver och tab. Undra vem som är boven? Vår kärlek förstås. Men jag gör ett försök.
En händelse jag sent, sent kommer att glömma vill jag skriva om här hände en mycket varm julikväll i Falkenberg på en campingplats. Vi hade precis åtnjutit en mycket god middag hos goa vänner som tillbringade en semestervecka på Skrea camping där de fick deras husvagn på första parkett mittemot en jättestor lekplats. Jag och Marcus turades om att hålla ett öga på Oscar som lekte med Theas rosa dockvagn med en docka i som Oscar var väldigt förtjust i. Marcus frågade plötsligt var sonen var och jag sade där. Men vänta, nej det var inte han. Vi började lite oroligt leta efter honom på lekplatsen. Nej. Vi såg inte en mycket ljusblond pojke någonstans och då började sökningen efter Oscar på allvar. Pia på cykel, Tomas gick åt ett håll medan vi valde varsitt håll. Det tog några minuter innan vi checkade med varandra och fortfarande var Oscar inte hittad. Då kändes det riktigt änsligt och då var det mycket lätt att låta fantasin skena iväg som blinkande filmsnuttar i hjärnan... Kanske har någon ful gubbe tagit sonen vår? Jag började småspringa överallt och försökte vara lugn, Oscar kunde ju inte ha hunnit så långt bort med sina små ben. Såg Marcus en bit bort igen och han skakade på huvudet. Men herregud, var kan Oscar ha tagit vägen. Hjärtat började bulta riktigt. Huvudet vred åt olika håll och hela tiden hoppades jag att jag skulle se en pojke med rosa dockvagn. Minuter kändes som evigheter. Plötsligt såg jag Tomas komma gående med Oscar i famnen. Vilken lycka! Jag tog Oscar i min famn och kramade en oförstående Oscar mycket hårt. Frågade Tomas var han hittade Oscar. Jo, Tomas såg Oscar utanför campingområdet där Oscar var på väg tillbaka in till campingen med en påse godis. En påse godis??? Var har han fått det ifrån? Frågorna var många, och hur har Oscar kunnat ta sig ut själv, när det finns grindar, men tydligen följde han efter någon och man märkte tydligen inte att en snart tvååring med en rosa dockvagn var ensam. Dessutom fanns det bilar precis utanför. Ja, jag vågar inte ens tänka tanken........ Huvudsaken var att han var hittad och välbehållen. Jag började skratta lite mest för att rädslan släpptes, men också lite åt det komiska med godispåsen som Oscar märkbart var så stolt över. Marcus som precis kom till oss sade att det inte var något att skratta åt. Nej, det är sant men jag hade ju hunnit smälta över tanken att Oscar var återfunnen.
Men var var Theas rosa dockvagn? Sökningen efter den sattes igång dock mycket lugnare och gissa var Tomas och Marcus hittade den? Jo inne i en liten mataffär strax utanför campingplatsen. Frågan om godispåsen är fortfarande obesvarad.
Sommaren 2008 har bjudit på mycket bad och sol, framförallt i Falkenberg och vi har tillbringt fyra hela underbara veckor där, och en mycket fin vecka på Öland tillsammans med Oscars fadderfamilj. Vi hade inte räknat med att vara borta så länge när vi lämnade Örebro, men det var så skönt att spontaniteten kunde ta överhanden i sommar. Mycket umgänge med familj och vänner har bjudits oss med glädje. Oscar bodde nästan i vattnet och han var en mycket lycklig pojke i sommar.
Kram Miss Sommar
En härlig nyhet först: vi har återigen fått fungerande bredband och jag hoppas verkligen det ska bistå oss för en mycket lång framtid. Glocalnet har dock lovat oss en rejäl kompensation för tre månader. Annars skulle de vara en kund färre.
Jag har länge tänkt skriva lite om vår sommar mest för minnets skull och har några riktigt fina bilder jag gärna vill dela med er som läser min blogg, men faktiskt så känns det ganska avlägset nu när regnet bara öser ner och vi börjar se löven gulna häromkring oss. Några rader ska det ändå knappas in på tangentbordet som för närvarande fattas några knappar. Tyvärr ganska viktiga sådana som t.ex enter, några bokstäver och tab. Undra vem som är boven? Vår kärlek förstås. Men jag gör ett försök.
En händelse jag sent, sent kommer att glömma vill jag skriva om här hände en mycket varm julikväll i Falkenberg på en campingplats. Vi hade precis åtnjutit en mycket god middag hos goa vänner som tillbringade en semestervecka på Skrea camping där de fick deras husvagn på första parkett mittemot en jättestor lekplats. Jag och Marcus turades om att hålla ett öga på Oscar som lekte med Theas rosa dockvagn med en docka i som Oscar var väldigt förtjust i. Marcus frågade plötsligt var sonen var och jag sade där. Men vänta, nej det var inte han. Vi började lite oroligt leta efter honom på lekplatsen. Nej. Vi såg inte en mycket ljusblond pojke någonstans och då började sökningen efter Oscar på allvar. Pia på cykel, Tomas gick åt ett håll medan vi valde varsitt håll. Det tog några minuter innan vi checkade med varandra och fortfarande var Oscar inte hittad. Då kändes det riktigt änsligt och då var det mycket lätt att låta fantasin skena iväg som blinkande filmsnuttar i hjärnan... Kanske har någon ful gubbe tagit sonen vår? Jag började småspringa överallt och försökte vara lugn, Oscar kunde ju inte ha hunnit så långt bort med sina små ben. Såg Marcus en bit bort igen och han skakade på huvudet. Men herregud, var kan Oscar ha tagit vägen. Hjärtat började bulta riktigt. Huvudet vred åt olika håll och hela tiden hoppades jag att jag skulle se en pojke med rosa dockvagn. Minuter kändes som evigheter. Plötsligt såg jag Tomas komma gående med Oscar i famnen. Vilken lycka! Jag tog Oscar i min famn och kramade en oförstående Oscar mycket hårt. Frågade Tomas var han hittade Oscar. Jo, Tomas såg Oscar utanför campingområdet där Oscar var på väg tillbaka in till campingen med en påse godis. En påse godis??? Var har han fått det ifrån? Frågorna var många, och hur har Oscar kunnat ta sig ut själv, när det finns grindar, men tydligen följde han efter någon och man märkte tydligen inte att en snart tvååring med en rosa dockvagn var ensam. Dessutom fanns det bilar precis utanför. Ja, jag vågar inte ens tänka tanken........ Huvudsaken var att han var hittad och välbehållen. Jag började skratta lite mest för att rädslan släpptes, men också lite åt det komiska med godispåsen som Oscar märkbart var så stolt över. Marcus som precis kom till oss sade att det inte var något att skratta åt. Nej, det är sant men jag hade ju hunnit smälta över tanken att Oscar var återfunnen.
Men var var Theas rosa dockvagn? Sökningen efter den sattes igång dock mycket lugnare och gissa var Tomas och Marcus hittade den? Jo inne i en liten mataffär strax utanför campingplatsen. Frågan om godispåsen är fortfarande obesvarad.
Sommaren 2008 har bjudit på mycket bad och sol, framförallt i Falkenberg och vi har tillbringt fyra hela underbara veckor där, och en mycket fin vecka på Öland tillsammans med Oscars fadderfamilj. Vi hade inte räknat med att vara borta så länge när vi lämnade Örebro, men det var så skönt att spontaniteten kunde ta överhanden i sommar. Mycket umgänge med familj och vänner har bjudits oss med glädje. Oscar bodde nästan i vattnet och han var en mycket lycklig pojke i sommar.
Oscar trivs som fisken i vattnet
Harmoni
En lycklig Oscar
En liten familj på Öland
Kram Miss Sommar
En mycket snygg lampa....
..att ha ovanpå mitt efterlängtade runda vita bordet. Än är bordet inte köpt än, för som vanligt kommer det viktigare saker som vi måste prioritera först och tyvärr tråkiga sådana. Som t.ex. röret under diskbänken, hur roligt är det att lägga pengar på sånt? Och kylskåpet börjar också bli lite dåligt..... Och.. ja listan är tyvärr ganska lång och man finner det vita fina runda bordet på plats nr. 5 typ men jag ger inte upp hoppet. Och fyra stolar i svart. Och varför inte en så snygg lampa som denna? Om jag vinner lovar jag att publicera en bild på matsalsdelen i köket med bordet, stolarna och den underbara lampan. Du kan också göra ett försök att vinna, för man vet ju aldrig. Kika in på mamamekko. Lycka till, Alexandra, och lycka till, till dig som också försöker. Må bästa kvinna vinna!
Kram Miss 69
Lite tjuvstart...
Visst ska jag sammanfatta vår fina sommar, men i och med jag har en liten favoritbild i mobilen så publicerar jag den här nu.
Oscar bodde nästan i vattnet
Skrea Strand, Falkenberg
Jodå, jag lever.....
jag har faktiskt saknat min blogg. Fler och fler har också hört av sig. Jag har inga planer på att sluta. Anledningen till att det inte finns nya inlägg är för att vi återigen fått leva utan bredband hemma. Altlför länge. Håll i er: 2 månader! Ok, vi var ju bortresta i fem veckor i somras så plågan var inte helt och hållet konstant. Men nu får det vara nog. Jag tar inte upp den här jätte, jättelånga historien om hur och varför det hände.
Jag vill bara tala om att jag ska fortsätta. Jag har knappast tid att skriva på jobbet när jag oftast har tider att passa som de flesta småbarnsföräldrar har.
To be continued......
Alexandra
Jag vill bara tala om att jag ska fortsätta. Jag har knappast tid att skriva på jobbet när jag oftast har tider att passa som de flesta småbarnsföräldrar har.
To be continued......
Alexandra