Mycket god mat och firande i helgen. En uppdatering från firandet kommer senare.


Mamma och jag

Grattis!

Kram Alexandra, Marcus och Oscar

 

 

Det är en ruskigt dålig uppdatering här. Jag vet.. Funderingarna har funnits på om jag borde lägga ner, men det vill jag ju samtidigt inte. Det har varit blandade känslor att ha en blogg när jag lever i en rätt liten värld. Jag vet att elever till exempel läser min blogg, och det är egentligen OK i och med jag valt att ha en offentlig sådan. Men det gör också att jag alltid tänker på vad jag skriver. Det har också varit fantastiskt att kunna läsa vad jag tänkte, gjorde och kände tre-fyra hela år tillbaka. Jag lovar, det finns saker som jag skulle ha glömt för längesedan om jag inte hade en egen blogg. Det är lite skillnad på att vara personlig eller vara privat. Det sistnämnda skulle jag aldrig vara i bloggen. Jag skriver förstås mycket om Oscar och det är oftast roliga saker det handlar om, men ibland kan jag välja att inte berätta öppet även om det är något positivt. Jag vet inte vad jag är rädd för. Jag visar gärna världen den kärlek jag och Marcus känner för vår son, det är inte det. Men vill jag att hela världen ska veta så mycket om oss? Är det där skon klämmer? Jag vill inte vara skrytsam när jag till exempel berättar om Oscars framsteg, det är inte för att ni ska jämföra honom med någon. Never. Men det kanske är en blandning av rädsla och jantelagen i mig? Det är hur som helst ett dilemma jag känner just nu.

Jag älskar ju att skriva, det gör jag fortfarande men.... Ibland undrar jag var mitt skrivande tog vägen. Det handlar förstås om innehållet i vad jag skriver som jag tycker är ett problem just nu.  Jag som tyckte det var lätt att producera, fundera, konstatera och sätta punkt. Plötsligt finns inget skrivande kvar. Det enda som finns kvar är skrivkramp - och en svårbotad sådan. Kanske är det en biverkning av att ha blivit "svenskfröken" - jag läser så mycket att min hjärna liksom töms på ord, meningar och idéer, och mina egna tankar får liksom inte rum längre. Dagligen rättar jag meningsbyggnadsfel, syftningsfel, styckeindelningsfel och tempusfel och själv blir jag lämnad på efterkälken med bara krampen kvar. Hur botar man det? 

Dagligen säger jag till mina elever att producera; att leverera. Men det är svåra verb att sätta i verket och de skall veta att jag förstår dem mer än väl, då krampen satt in, när de säger att det är svårt att "få till det". Men min uppgift är att coacha, att peppa, att tjata och vad vore jag för svensklärare om jag bara sa: "ja, du har rätt - lägg dig ner och ge vika för krampen! Självdö, människa, s j ä l v d ö !".