Äntligen. Vi har verkligen längtat att få ge Oscar ett syskon. Något vi trodde skulle fixas utan problem. Det gick ju fort med Oscar och varför skulle det inte vara samma med lillsyskonet? Samma mamma och pappa liksom. Tre månader blev till ett halvår och snart ett halvår till ett år. Sedan var det två år. Till sist faktiskt tre år. Man började ju fundera över om Oscar bara varit en lyckoträff. Det var tufft. Varje tjugoåttande dag var tuff eftersom det alltid slutade i en besvikelse. Samtidigt försökte vi påminna varandra om att vara tacksamma över att vi åtminstone hade ett barn. Och inte bara ett barn utan en Oscar. Vi var så lyckliga för honom och tänkte ofta på dem som var utan, så vad hade vi att klaga över egentligen. Tacksamhet blev därför ett ord som jag verkligen tog till mig och bar inom mig och jag reflekterade ofta över livet. Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig och det finns så mycket man är tacksam för och att få känna tacksamhet är verkligen en dygd. Kom ihåg det!

Men vår längtande blev ändå inte mindre för det. Ska Oscar verkligen vara ensam om sin barndom?

Folk frågade när det var dags för syskon. Jag förstår att man undrar - och även om frågorna kunde kännas jobbiga och tunga så brukar jag svara ärligt: Bra fråga! Det undrar vi också.

Vi sökte hjälp. Det tog tid. Och energi. Massor. Men igen, här känner vi tacksamhet för att möjligheten fanns för oss och att det var möjligt att få hjälp. Det har inte varit lätt alla gånger, men det v a r möjligt.

Den 27 november 2010 kom det väldiga, väldiga efterlängtande plusset. Är det verkligen sant?

Snart har det gått 9 hela månader och det har varit en fantastisk resa, som det var med Oscars graviditet. Jag har mått väldigt bra. Sluppit foglossning och onda ting releterat till en graviditet. Nästan för bra måste jag säga - och ja just det, jag är bara tacksam. Nu hickar bebisen. Det har det gjort väldigt mycket. Sparkat och rört sig mycket mer än vad Oscar gjorde i magen.

Nu undrar vi när lillsyskonet behagar att komma. Vi har slagit vad med grannen om vilken dag det är dags. Oscar kom ju på beräknade dagen, så lillsyskonet har lite att leva upp till, men för oss får det gärna komma tidigare. Man har hört att man ska köra färdknäppen, äta färsk ananas, dricka kamonillte, gå i trappor och/eller äta kräftor om man vill sätta igång förlossningen. Ja visst ja, det finns ju ananas i kylen. Ska jag testa? 

Hur som helst, så är det mycket välkommet och vi ser verkligen fram emot att familjen till slut blir lite större.

Och jag är så tacksam. 

Och då och då får man perspektiv på saker och ting som t.ex. de fruktansvärda tragiska händelserna i Norge. Jag sänder mina tankar till grannlandet. Så enormt ofattbart och sorgligt!

Kram Miss Ananas

Vi i Italien april 2011 med bebisen i magen