Min goa Matilda har skickat med ett mänskligt bud ett par Foppaskor till mig. Egentligen har jag alltid tyckt dom var fula, men kunde ändå inte låta bli att testa dom. För ett par crocsskor får man pröjsa minst 500 i Sverige medan dom kostar mindre än hälften i USA, närmare bestämt 210 svenska kronor med dagens valuta. Dom är faktiskt bekväma, svala och rymliga sandaler som sedan formas efter foten. Jag skulle tro att de motverkar dålig lukt och är jättelätta, typ fjäderlätta skor. Många inom sjukvården och äldreomsorgen använder dom, men man kan säkert hitta foppaskor på fötter i alla åldrar. Funderar själv på att använda lite hemma, och ute under sommaren, kanske blir jag den första som har dom som arbetskor på Risbergska? Det finns i alla möjliga färger, men jag var nog ganska feg och föredrog svarta eftersom jag trots allt vill det ska kännas okay till mina kläder.






Oscar börjar kunna sitta själv. Dock med 70 graders vinkel. Huvudet är nog fortfarande oproportionellt tungt. Men
s n a r t. Bitande av underläppen fortsätter. Glad för det mesta och har gärna ögonkontakt lääänge. Morotpure god, potatis och palsternacka helt OK, majs verkar inte vara favoriten och imorgon testar jag broccoli. Jag tycker mycket om broccoli medan Marcus säger sig vara allergisk mot broccoli. Jag hoppas jag får Oscar med mig vad gäller grönsaker- ni vet, vid framtida familjeråd blir det 2-1 till oss!

En sista bild på Oscar från fotografen, jag lovar. Det är inte meningen att visa de 88 tagna bilder, för det är ju trots allt tagna för över en månad sedan. I fortsättningen ska det bli mer nytagna bilder.


                                                                                                                                        Foto: Peo Sjöberg


Kram Foppatjejen

Snart ska vi ut i det underbara vädret. Det är en rusning av vårkänslor. Det behöver inte till mycket för att känna så, men värmen från solen är ett måste.

Min kloka moster sade att jag inte ska tänka på bordskicket, för det viktigaste är att Oscar får en matglädje och tycka det är roligt att äta. Det är så sant, för alla måste ju äta och då varför inte, göra det till ett nöje? Även om jag lagar mat till mig själv, och ska äta ensam så gör jag gärna GOD mat. Igår smakade Oscar morot för första gången. Han pep av förtjustning, så det är nog en favorit rotfrukt. Han gapar, tuggar, smackar, sväljer och sedan banka på bordet för att visa att han vill ha mer. Jag fick till och med övertyga honom att maten är S L U T genom att visa skålen. Kliniskt rent. Han är nog en matglad ung man han.

Längtar till nästa vecka, för då är Marcus ledig hela veckan. Då ska vi ner till Skåne och Västkusten och hoppas att solen följer med oss.

Ännu en bild från fotografen, vi fotograferades när Oscar var exakt 4 månader och fick en CD med många goa bilder.

Oscar har utvecklat mycket på bara två dagar. Idag är han exakt fem månader. FEM hela månader. Herrejisses, vad tiden går! Efter två veckors ätande av smakportioner tyckte jag att han aldrig svalde något, allt hamnade antingen på haklappen, runtom munnen eller till och med ögonfransarna, men avföringen var märkbart förändrad, så nog slank det ner en hel del. Jag som tyckte att man skall äta på ett bra sätt, dvs bordskicket är viktigt, får snällt acceptera att det tar tid med småbarn. Det går åt så mycket hushållspapper och det blir alltid kladdigt överallt - men i lördags ÅT Oscar en hel smakportion och öppnade armarna och visade tecken på att vilja ha mer. Ok, maten hamnade också utanför munnen, men det är verkligen skillnad. Igår kväll åt han gröt och det var samma sak, så nog är det dags att ge honom en vanlig portion till hans ålder. Det där med bordskicket får jag nog vänta med. Länge.

Han börjar mima och härma, gud vad kul. Till och med Marcus märkte i går när de träffades igen efter två dagar att någonting hänt Oscar. Nu ska han konstant bita underläppen. Han tycker det är kul.

Nyfikenhet har han nog mer eller mindre haft, men nu ska han verkligen kolla på precis allt. Vad jag dricker, vad som finns i lådan, vem/vilka som finns här etc.

Vaccination, mäta, väga och göra ett besök på Risbergska ska han hinna med denna vecka.

Är hos Moa i Uppsala, och som bekant är hon en hejare i html-världen och hade lust att hjälpa mig med en ny design på min blogg. Jag ville använda personliga fotobilder, men hade ju alla bra bilder därhemma i Örebro, så det fick vara några jag hade i min mobil. Det är väl inte fy skam vad som fanns i mobilen? Det här känns lite docksött och ger en polka-känsla, eller hur? Men visst betydligt roligare än den mall jag hade förut?

Kram Polkakvinnan

Ni vet att jag är tokig i randigt- tycker det är så fint och en klassiker är helt klart den där marinblå/vit på PO.P, och givetvis har Oscar och mamma fått likadana tröjor i julklapp från en god vän. När vi fick möjligheten att posera oss hos en fotograf blev det så klart några busiga bilder med dessa kläder.

I lördags i samband med dopet fick Oscar sitt persontecken. På stående fot bestämde jag och Marcus i kyrkan typ tjugo minuter före dopet att han skulle få det tecknet av två anledningar: 1) han suger inte bara sin tumme, utan också för in pekfingret, det vill säga båda tummen och pekfingret, hur bekvämt det kan vara, men han har alltid båda delarna i munnen när han suger. 2) han har så gosiga och tjocka kinder att alla alltid vill röra honom med ja, just det, tummen och pekfingret. Ett Maja-Toft-tecken alltså.

Han fick inte bara sina namn när han döptes, utan också persontecken i kyrkan. Tolken Jonas frågade oss om han hade persontecken och i det ögonblicket bestämdes det och tolken tecknade i kyrkan och därmed var persontecknet officiellt erkänt som hans persontecken. Punkt slut.

Nu försöker jag teckna "Oscar" till honom varje dag och längtar tills den dag han förstår det är HANS persontecken.

Lite krasslig i halsen fortfarande. Känner att jag jäser. Vill komma igång och träna igen. Det har ju börjat så bra. What happened?

Kram flodhästen

Vi har diskuterat fram och tillbaka om Oscar skulle döpas eller om vi skulle ha en namngivningsfest istället. Egentligen är vi inte mycket för det kristna, men för mig är kyrkan ändå en fin plats full med känslor. Lyckliga men också sorger. Jag tycker i alla fall det är viktigt att kyrkan ska vara öppen för alla och att man ska veta att man kan vända sig dit när man känner för det eller när behovet är stort. Ja, tillbaka till dopet så tänker jag dopet som en högtidlig tradition, en familjehögtid starkt kopplad till namngivningen av ett barn. Att det också innebär att man blir "medlem" i Guds familj, att Gud skyddar en genom livet med mera är inte vad vi sätter i första rummet. Att jag har en dopklänning som min mormor sytt och som jag använt själv när jag blev döpt och.. ja, jag är nog ganska mycket för tradition för jag tycker det är fint helt enkelt. Vi fick en superbra präst och två underbara dikter lästes upp av Oscars ena fadder gjorde hela akten fulländad.

Förresten glömde jag att berätta att vi uppsökte läkare i tisdags, för Oscar skrek konstant och vi var helt övertygade om att han hade ont någonstans förutom febern, men VAR, ja, det var den stora frågan.. Dessutom tänkte jag att det väl är bättre att kolla en gång för mycket än för lite. Sagt och gjort, vi fick tid kl 15.00 och han grät i typ två timmar före och jag kände mer och mer att det var skönt att vi verkligen fick tid hos läkaren. Väl på plats klädde jag av honom och lade honom på sängen. Läkaren, en kvinnlig en, småpratade med Oscar och vad gjorde han? Log sitt största leende och var glad. Hon tryckte på hans mage och han skrattade. Kollade öron och han var fascinerad av den där grejen där lyset fanns. Gapade stort när läkaren ville kolla halsen. Sprattlade med benen som om hade överskott med energi. Eftersom jag tyckte läkaren sneglade lite på mig med uttrycket "är du väl inte en överdriven hönsmamma som oroar sig för mycket?" fick jag försäkra henne att Oscar faktiskt varit i stort sett otröstlig i nästan två dagar. Läkaren skrattade och sade att det händer ofta så, och hon hittade förstås ingenting förutom pyttelite feber. Hon föreslog att hon kunde följa med hem för hon hade tydligen en god inverkan på Oscar. För det är sant, när vi kom hem blev Oscar genast jättebättre och idag mår han som en prins........ Hur??

Kram en oförstående mamma

Oscar fick feber natten till måndag. Hans första. Den visade på 39 och skrek. Många gånger. I måndags kände både jag och Marcus som sköldpaddor och orkade nästan inte gå upp, men Marcus var ju tvungen att gå till arbetet och jag försökte få Oscar att lugna ner sig. Han var matt och varm hela dagen. Natten till tisdagen var värre, då var jag vaken nästan hela natten och kramade Oscar. Igår var jag så trött att jag nästan lipade för en kvarliggande soppåse vid dörren. Jag insåg hur viktigt sömnen egentligen är, och att vi faktiskt har det riktigt bra trots vi har en bebis, för vi sover i stort sett nästan hela nätter och att det FINNS föräldrar som måste vakna flera gånger per natt för att sköta om sina barn. En absolut, absolut stor eloge till dem. I natt sov vi nästan hela natten och jag kände en enormt stor tacksamhet gentemot Oscar när vi vaknade i morse, men hallå, det är ju inte hans fel. Idag mår lillkillen mycket bättre. Tack och lov, för i helgen är han ju huvudpersonen.

Ja, nu har jag reflekterat färdigt om hur viktig sömnen egentligen är och vill säga slutligen till er alla, ni som kan sova när som helst och hur som helst- NJUT!!!!

Miss Blund

Hej gott folk,

idag fick Oscar sin livs första smakportion som bestod av en tsk potatis blandat med bröstmjölk. Oscar såg fundersam ut och tuggade jättelänge. Skeden var nästan mer intressant att tugga på. Jag ska ge honom potatis fem dagar i följd, detta för att han ska vänja sig vid smaken och konstinens innan vi kör med något nytt. Morot och palsternacka finns med på matsedeln de följande veckorna. Ska bli intressant att se om han blir en sann gorumand som mamma sin.

Hej!

Några minuter har jag till bloggandet. Man får passa på när Oscar sover. Jag missade tyvärr förra helgens bröllopsmässa som var på slottet. Man fick inte ta med barnvagnen och tanken att gå omkring med en 8 kilo bebis i armarna ett par timmar var inte så lockande, och dessutom hade jag inte lyckats få något sällskap. Försökte lite försiktigt med Marcus, men han bara skrattade så jag beslöt att drömma vidare på egen hand. Tanken med besöket var förstås att ge oss (mest mig egentligen) extra skjuts åt inspirationen. Jag har ju drömt om att vi skulle gifta oss 070707, lite siffermagi tycker jag ju alltid är kul och det skulle vara i 007-tecken. Våra inbjudningskort skulle inledas med att vi ser rött med 007-symbolen och givetvis skulle Marcus posera som Bond. Det är ju inte så konstigt, röd är ju kärlekens färg. Fiffigt va? Sedan skulle välkomstdrinken bestå av Dry martini, of course skakad men inte rörd. Marcus skulle säga "Jag heter Royal..........Marcus Royal" i en stiligt vit smoking och komma till "altaret" i en motorbåt och kliva av och komma fram till stranden. Min klänning är förstås topsecret. Sedan skulle vi ha ett cocktailparty och festa natten lång.

Ja ja.. jag bara drömmer....... men visst var det en bra idé?

Kram bondbruden

På en filmjölkförpackning vid frukostbordet hade en rolig mening på baksidan och det stod följande:

Hej igen!

Nu är Oscar glad och nöjd pojke igen. Tänderna har tydligen tagit paus, eller så var det något helt annat som irriterade honom i några dagar. Det är det som jag tycker är tufft med mödraskapet, att inte förstå eller veta allt, man vill ju så gärna att ens barn ska må bra och har det gott. När ingenting hjälper så blir man nästan förtvivlad, men jag brukar försöka tänka att min närhet måste ändå vara det viktigaste. Hur irriterad eller gnällig Oscar är blir han A L L T I D glad när pappa kommer hem. Oscar känner givetvis igen oss två, men det är ändå något alldeles speciellt med pappa. Ja något.


I tisdags vände han från rygg till mage helt själv. Än har han inte lyckats tvärtom, men det kommer. Papper tycker han om att leka med. Vår telefonkatalog år 2007 är redan sönder. Tur Internet finns.

Och jag lääääängtar verkligen efter att få shoppa loss men lite kvar har jag med vikten. Jag misstänker nu att jag aldrig kommer i dom snygga tajta jeansbyxorna jag hade före graviditeten, något har hänt mina höfter. De var ganska breda förut, men nu.. ja, ännu bredare på något sätt. Det är helt okej, för då har jag anledning att shoppa.. Lite iallafall, Marcus... Men det får bli senare i vår. I en annan stad kanske.


Fredag igen. Lite skärrad är jag, tiden går fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt FORT när man har barn. Jag lovar.


Trevlig helg!

Molgan