Oscar vill alltid läsa Alfons Åberg. Särskilt boken "God natt, Alfons Åberg". Vid varje sida avslutas med meningen "..men Alfons sover ändå inte". Då brukar Oscar skrika:

-SOVA NU!

Ja just det, men alltid är det något. Alfons vill kissa eller borsta tänder.

-SOVA NU!

Igår frågade han:

-VAR MAMMA?

-Ja, det är ju jag, lille gubben!

-VAR MAMMA?

- ja, här, jag är din mamma.

-NEJ. och då pekade han på Alfons. ALFONS MAMMA.

-Oj. ja. Bra fråga. Jag vet inte.

Jag är inte uppvuxen med Alfons, men jag vet att han har en lillasyster, Milla, så visst måste mamman finnas, men hon har aldrig nämnts i böcker, eller?

Kram Miss Åberg

Jag måste erkänna att jag är rätt rojalist av mig. Inte för att jag heter Royal, utan för att jag alltid tyckt vi har en fin kungafamilj som utgör en mycket god representation för vårt land. Skit samma att de kostar en hel del. Sverige har fått mycket tillbaka genom dem på många sätt. Och äntligen, kronprinsessan Victoria! Det är mycket stake i Daniel så jag tror på ett långt och lyckligt äktenskap.

Jag erkänner också att jag önskar att jag var i hennes skor. Nåväl, inte som kronprinsessa, men som blivande brud. (Läs: jag längtar!).

Kram Miss Brud

I förrförra veckan blev jag vansinnigt sugen på en godisbit. Jag visste vi hade lite lösgodis i överskåpet och gick dit för att plocka en, eller rättare sagt några, till mig. Medan jag prasslade i påsen var Oscar självklart snabbt på plats. Åh, kunde jag inte varit mer diskret tänkte jag. Oscar tecknade " VILL GODIS OCKSÅ JAG". Jag förstod att jag inte kunde ta en och inte låta Oscar få en. Jag beslöt för att ansluta i en hemlig pakt med Oscar. Jag tecknade till honom "SÄG INGET TILL PAPPA. BARA EN GODIS, OK?" Jaaa och så nickade han. Jag ropade på honom och sade "HEMLIGT, LOVA SÄG INGET TILL PAPPA" och så tummade vi på varandra. Bra.

Väl på plats i soffan skrek Oscar till pappa "TITTA GODIS" och gapade jättestort.

Nej.

Pappa var dock diplomatisk och svarade "NÄMEN HAR DU FÅTT GODIS?" och sneglade till mig med blicken som var ordlös men som löd följande: Tycker du det är smart att ge honom godis nu?

Mmmm. Jag minns så väl, innan vi fick barn kunde vi ha många fantastiska åsikter om barnuppfostran. Absoult inga kakor, bullar, saft med för mycket socker och godis på vardagar. Inga onödiga tvtittande- verkligen inte på dagtid. Inga mutor till barn. Ett nej är alltid ett nej.

Det är bara att konstatera att vi bara är två vanliga föräldrar som försöker göra vårt bästa varje dag.

Kram Miss Godis

I söndags sken solen och vi beslöt oss för att ta oss till skidbacken med mycket fika och skidutrustningar. Sedan tänkte vi att Oscar skulle få testa lite, mest för att hitta balansen med pjäxorna på. Han åkte med hjälp av sele och bärassistans av oss. I början var hans ben som spagetti, han förstod först inte att han behövde stå för egen maskin. Ganska snabbt hajade han till och gled med skidorna tillsammans med oss. Sedan pekade Oscar på liften och ville åka i den. Vi blev osäkra båda två, för vi trodde det skulle vara för snabbt för honom och kanske skulle det bli pannkaka av dagen som börjat så bra. Till slut beslöt Marcus ändå att testa och det gick över förväntan.




Fyra hela timmar var vi där och bara njöt. Och var lyckliga. Det är inte sista gången kan jag lova.

Kram Miss K2

Oscar är fortfarande hängig idag. Vi var dock ute en stund och byggde upp en kompis i trädgården. Han ser ut som en snögubbe och ska vakta vår trädgård medan mannen i huset är bortrest. Han ska nämligen snart iväg till Umeå på en veckas handledarutbildning.




Jag ska därför den kommande veckan  vara en ensamstående förälder. Jag hoppas Oscar repar sig mycket fort nu. Jag har ofta ägt en tanke till de som är ensamstående förälder på heltid. Det kan verkligen inte vara lätt alla gånger att till exempel tvingas ta olika beslut ensam. Inte få stöd på en gång när barnen inte mår  bra. Att bli sjuk själv och ändå måste ta hand om barnen. En stor eloge till dem!

Kram Miss Snögubbe

Gott folk,

Oscar är inte i form idag. Väldigt hostig och snuvig. Vi var hemma och tog det lugnt några timmar, sedan föreslog Marcus att vi kanske skulle ta oss en sväng till stan. Frisk luft behöver Oscar till och med menade han. Vi gick en promenad och försökte få Oscar att somna i vagnen, men det gick inte så bra. Oscar är barnsligt förtjust i Örebros stadsbussar. TITTA BUSS. TITTA DÄR BUSS. TVÅ. Och sedan vinkade han iväg en buss. Till slut beslöt vi oss att fika på Waynes Coffee och Oscar var inte sen att peka på en chokladboll och pärondricka.  

Vi tog oss en snabb titt på Zara. Marcus provade några tröjor på rea, men inga av dessa passade riktigt bra. Jag coachade lite medan Oscar tittade på slipsar, kände på ett par tröjor och gick runt oss hela tiden. Sedan var vi på barnavdelningen och hittade ett par snygga jeans till Oscar, och en grå v-ringad tröja. Oscar var så stolt, för en sådan har pappa också. När vi betalade och skulle gå från affären plingade det till.

Oj. De har säkert glömt att ta bort larmknappen på någon klädsel i påsen. Vi lämnade ifrån den och det visade sig att det inte var fel på den. Då tackade vi för oss och skulle gå, men det plingade till igen. Va.. Då kände jag att kvinnan som jobbade i butiken började granska oss, sneglade lite och var osäker på oss.  Vi började bli lite nervösa och började kolla vagnen, väskan och allt. Vi kunde inte hitta något och kvinnan bad oss att gå var och en och så fort vagnen var utanför affären plingade det till. VAD!

Sen kunde Marcus hitta en brun polotröja under vagnen. Herregud! Det har Oscar stoppat in bara så där. Vi försökte förklara för kvinnan att vår son bara slängt in den. Hon var lite misstänksam, men till slut valde hon att tro på oss.

Det kunde faktiskt sluta med att vi blir polisanmälda. Alexandra och Marcus. 

Kram Miss Zara

..idag. Det är så sällan som jag beklagar över mitt funktionshinder, men idag är det verkligen inte roligt att vara döv. Jag har bokat tolkar till en viktig föreläsning i Globala skolans regi hela dagen. Inställt mina lektioner och planerat extra uppgifter och sett till att dagen ska flyta på utan min närvaro.

Några minuter innan föreläsningen skulle starta satt jag lite otåligt. Var är tolkarna? Bad min arbetskollega ringa till tolkcentralen. Vad! De har inte ens min beställning. JO! Jag vet att jag har skickat den 7 januari, kl 08.35. Bad till och med om bekräftelse som jag inte fick. Det är just det jag ofta påpekar till dem att det är så viktigt med bekräftelser, för man upptäcker ju tids nog om det inte kommit fram eller om det blivit något problem. Rutinen finns tyvärr inte på en av Sveriges största tolkcentral och det är så beklagligt. Enligt min mening tar det inte många minuter att skicka tillbaka en kort bekräftelse som kan se ut så här: "Din bokning har inkommit, gäller tolkning på Hjalmar Bergmanssalen på Näbbgatan 4 den 4 februari kl 9.00-16.00 enl. bif. program. Det kommer två tolkar: Lisa Nilsson och  Sara Andersson"  Färdigt. Tog mig bara 38 sekunder att skriva detta.

Jag är förbannad idag. Det känns verkligen inte rättvist. En yrkesarbetande kvinna som vill så mycket och har ambitioner att utveckla många saker på arbetsplatsen blev stoppad idag. Bara för att hon är döv. Proppdöv.

Jag ska skicka till tolkcentralen det mail jag skickade den 7 januari 2009 klockan 08.35. OBS! Kom ihåg att kritiken är inte riktad till någon person på tolkcentralen, utan till hela jäkla systemet.

Kram Miss Förbannad