Jag cyklar dagligen till jobbet. Jag brukar också skjutsa Oscar till dagis med cykeln, och han tycker det roligaste med turen är att få sätta på sig sin cykelhjälm. Jag har intalat mig väldigt länge att jag bör införskaffa en, för jag kommer inte på något vettigt argument som talar varför man i n t e skall ha en. Och särskilt inte inför barnen. För oss är det verkligen odiskutabelt att Oscar ska använda cykelhjälm. Jag erkänner dock att jag är lite fåfäng, det ska inte vara vilken cykelhjälm som helst. Det ska vara lite stil på den, och eftersom jag cyklar närmare ett par mil varje dag är det förstås en mycket billig livsförsäkring men jag har bara inte hunnit. Månad efter månad....

I fredags skulle jag sätta på Oscar hans cykelhjälm.

-MIN HJÄLM. 

Han är inne på att allting är hans, och han vill gärna betona det. Ja, det stämmer.

-MAMMA HAR INTE HJÄLM.

Tunghäfta. Mmmm.. Tunghäfta.

Jäklar! Nu har han kommit på det. Redan.

Cykelaffär nästa.


Kram Miss Hjälm 

Åh, Moa. Jag blev väldigt rörd och glad. Det är alltid kul med gästbloggare, det är ju en vanlig företeelse hos de stora bloggare, men även lilla jag har fått en! Och Moa, jag har också många härliga minnen tillsammans med Dig. Jag minns att du var tokig i Nicke Nyfiken. Du ville att jag ska läsa den där boken, Nicke Nyfiken på sjukhus, du  var så fascinerad över att Nicke blev röntgad, fick spruta och sedan köra på borgmästaren som var på besök med rullstolen. Nu äger Oscar en likadan bok, och han är också fast. Gissa vem jag tänker på när jag läser boken tre gånger varje kväll?
Jag är så tacksam för att jag fick lära känna er, och ni har alltid välkomnat mig som en familjemedlem och låtit mig ta hand om tre underbara tjejer, Moa, Emmie och Cinna som mina "lillasystrar" i många år.  Jovisst, Moa var lite besvärlig ibland. Du brukade väcka mig vid femtiden på morgonen och ville genast leka. Jag brukade be om att få sova lite till men då kastade du några dockor, nallar och andra djur på mig och tittade bedjande på mig, du tänkte nog att sova kunde jag göra hemma. Jag har fortfarande tre lillasystrar i mitt liv, även om jag inte träffar Emmie och Cinna lika ofta nuförtiden, men det är min tur att ha Moa, eller hur, Brittmarie och Ulf?

Vi har haft några sköööna dagar i Romme med familjen Nygårds. Vi är lite häpna över att Oscar lärt sig så fort, vi åkte faktiskt slalom hela långhelgen. Han åkte alldeles själv de två sista dagarna, och eftersom han inte förstår vad höger och vänster är för något kom vi på att vi kunde åka parallellt med Oscar mellan oss. Pappa kunde därför ropa på Oscar "ÅK TILL MAMMA". och när han kom till mig tecknade jag att han nu kan svänga till pappa. Vips så svängde han lite så där mot oss fram och tillbaka. Himla kul! Sälen eller Idre nästa! Till nästa säsong alltså. Sen blir det förstås Alperna. 


Kram Miss Glad 

Jag kanske får världens största straff om jag skriver här inne. Men det vore ju roligt med lite gäster då och då här på bloggen, eller hur?! ;)

Nu är Alexandra ute med sin söta familj på en minisemester och åker skidor... TROR jag. Därför får jag sitta här framför pappas dator hemma i Uppsala och mixa lite med Alexandras blogg. Men för mig gör det inget, eftersom det ändå är väldigt roligt med sådant! Och äntligen får jag använda photoshop igen. (Photoshop på min dator funkar inte som ni förstår...)

Men jag tänkte faktiskt berätta lite om Alexandra;

Jag har alltid sett upp till Alexandra och det har jag gjort sen jag såg henne för första gången! Gud vet hur länge... Eller okej, Jag kanske redan vet själv... Så länge jag levt med henne i mitt sällskap, så länge har jag sett upp till henne.
Jag lärde känna Alexandra genom att hon blev min "fadder" då jag var ett litet barn som hade sina kusiner på Östervångsgatan (eller vägen)? Och där började vår vänskap. Alexandra blev min barnvakt. Dock är hon fortfarande det idag... Eller inte ;)

Vi träffades väldigt mycket i mina unga år, och varje gång det blev höstsäsong bar Alexandra, jag och min familj ut i skogen och plockade kantareller. Jag tyckte att det var roligt, men dock blev det mindre roligt när alla i familjen (inklusive Alexandra) försökte få mig att äta dem...
(Dock har jag börjat äta svampar nu! Slå det ni! Och du, Alexandra. Du får faktiskt ta och bjuda mig på en kantarellmiddag snart, men skippa fisken är du snäll! ;))

Jag föddes i Skåne och bor där två-tre månader om året, och då träffades vi väldigt ofta. Dock var jag säkerligen en jobbig unge som gillade att reta sina systrar och stackars Alexandra som fick stå ut med en bråkig unge.

Men med Alexandra hade jag, JAG väldigt, väldigt roligt med varenda gång. Det var helt makalöst att kunna se upp till en person som dessutom var så sjukt bra på att använda teckenspråket. Jag tror att jag då aldrig upplevt ett sådant levande teckenspråk tidigare.

Jag var fyra år gammal och då visste jag att Alexandra var min bästa vän, det intalade jag mig själv i flera år. Och på den tiden kunde man bara ha en enda bästa vän och jag sa i flera år till alla på dagis att Alexandra var min bästa vän.
Men jag minns hur himla besviken jag blev då Alexandra just tagit studenten och jag som var en liten barnrumpa och fick träffa Alexandras vänner och de presenterade sig för mig och det var en tjej som sa
"Hej! Jag heter X och jag är Alexandras bästa vän".


Idag kan jag bara skratta hejdlöst över det minnet. Ack, ni vet hur små ungar är...

Men jag kan helt utan tvekan medge att Alexandra är en extrem intelligent och underbar människa. Det är svårt att inte kunna se upp till henne! Jag är glad att jag fått chansen att lära känna Alexandra! Och det känns ännu konstigare att helt plötsligt kunna se henne varje dag, nu när jag börjat på gymnasiet. Jag är en elev, hon är en lärare. På samma skola dessutom. 
Dock har jag inte henne som lärare men jag har gott och väl hört väldigt många gånger av mina vänner att de tyckt att Alexandra är en riktigt bra lärare. Och då kan jag bara le och instämma. Som om jag skulle bli förvånad över det.

I lördags föreslog vi bad som dagens aktivitet och Oscar var helt med på noterna. Fint. Bryggade kaffe, fixade varm choklad och packade lite smått och gott i picknickkorgen. När det var dags för avfärd skulle Oscar plötsligt inte följa med.

-Jomen! Vi ska ju bada!
-NÄHÄ.

Efter några turer i diskussionen sade Marcus:

-OK, vi åker nu och du stannar hemma.
-JAPP! och så nickade han.
 
Vi gick till bilen och då såg vi att Oscar förflyttat sig till köksfönstret och vinkade åt oss. Marcus sneglade på mig och sade snabbt att vi skulle sätta oss i bilen. Jag försökte verkligen att inte skratta och såg att Oscar bara betraktade oss med ro. Han var med andra ord kolugn. Nu kanske Oscar skulle lite orolig om vi skulle fara iväg?  VI fick förstås en känsla av elakhet om vi skulle testa på riktigt, men tanken var att det kanske skulle hjälpa oss i framtida konservationer?
Marcus startade bilen och vi tittade i backspegeln på lillgrabben. Han visade inget tecken på oro alls.

Okej, bilen rullade bortom Oscars synvinkel och vi väntade i några sekunder. Sedan backade vi tillbaka till huset och förväntade oss nog båda två en lite ledsen Oscar.
 
Nej. Oscar bara tittade och undrade varför vi kom tillbaka. Då gav vi upp och gick in och beordrade Oscar att ta på sig skorna och jackan.

Det var nog en släng av trots. En av många.


Kram Miss Trots

Ikväll när jag bytte blöja på Oscar tecknade han:

-TITTA JAG HAR SNOPP. Och drog upp den.

Ja det stämmer.

-SAMMA PAPPA SNOPP.

Ja, just det, han har också en.

-MAMMA HAR INTE SNOPP.

Nej det har jag inte. För jag är en kvinna. (ett försök att förklara men det var svårt).

-MAMMA, DEN KOMMER SEN.


Kram Miss Kvinna

Gott folk,

tack till dig, anonym, som gjorde lite efterforskningar om Alfons Åberg. Milla är visst en tjejkompis, inte en syster som jag trodde från början. Mållgan har vi inte träffat än, men några nya Alfons Åberg böcker ska inhandlas i takt med Oscars ålder och när tiden är mogen ska vi träffa låtsaskompisen.

Igår sken solen från en klar himmel. Det var inte svårt att bestämma vad vi ville göra. Vi styrde herrgårdsvagnen till SSH (Storstenshöjden) och åkte skidor. I stället för att ordmärka dagen låter jag några bilder visa hur underbar dagen var. Oscar åkte alldeles själv med hjälp av enbart selen och vi trodde verkligen inte han skulle lära sig så fort. Dagen slutade med att han ville åka liften alldeles själv. Nej, inte än. 

Han tycker det är så roligt och har talat om för oss "SKIDOR ROLIG, IMORGON OM IGEN SKIDOR". Nej, inte imorgon, men vi har lovat honom inom mycket snar framtid. Och så har vi bokat oss fyra skiddagar i Dalarna med stuga och vänner. Vi har från början trott att vi skulle tillbringa ganska mycket tid i pulkabacken där, men jag tror faktiskt att vi kommer att vara i barnbacken med skidor betydligt mer. Vilken fantastisk känsla, att kunna göra saker med familjen och att alla njuter så mycket av det tillsammans. Jag log hela tiden. Denna lycka!

Första åket

Fikapaus i solen

Oscar: Mer! Mer! (han blev sur när pappa stannade för att få vila lite, ni vet, mjölksyra i  benen!)

Oscar: Mer fart!

Och det värker riktigt bra i baken idag. Bra träning! Man fick ju böja väldigt mycket och ändå spänna sig. Tack Oscar!

Kram Miss Romme