Vi har spindelmannen härhemma. Han klättrar, hoppar och springer. Med dräkten så får man göra det, menar lillgrabben. Han fyllde tre år i måndags och en födelsedagspresent från oss var en spindelmandräkt. Vi trodde aldrig det skulle bli enormt populärt hos treåringen. Nu i dagarna använder han dräkten och bär den med en stor stolthet. Han har faktiskt inte sett spindelmannen, men vet ändå att han är en hejare på att klättra. Hans stora idol just nu.

frukost i sängen

Ett paket till att öppna

Den nya spindelmannen

I söndags firade vi Oscar här med fika, givetvis med mormors tårta. I måndags, på den riktiga födelsedagen tog jag och Marcus ledigt från jobbet och njöt dagen med Oscar. Han fick bestämma vad vi skulle göra och föga förvånande var det när han genast föreslog fika på Fröken Brogrens, ja var annars?




Vår älskade son, Oscar Edwin Marcus Royal!

Kram Spindelmannen

 

 

Hostar och kraxar och är inte undervisningskapabel idag och så har jag tyvärr fått ställa in. Hatar att göra det, men idag har jag inget val. Och så ska ett PM inlämnas denna vecka (läser folkmordhistoria på tisdagar) och så har jag lite redigeringsjobb att göra. Visst. Och för att inte tala om en hel del elevredovisningar jag missar och ett viktigt möte imorgon (kanske, kanske jag kan?). Men mannen släpper inte iväg mig idag. Inte en chans.

Så nu ligger jag nedbäddad i soffan med en kopp te med honung och skall försöka vila bort eländet.

Jag bara måste.

Kram Miss sjukling

Det här är bara ett litet lyckoinlägg över världens finaste och snällaste son. Han har blivit så klok och stor och varje dag baxnar vi över hans finurliga funderingar, eller över att han lägger ett nallepuhpussel på ett nafs eller hips vips tittar en djupt i ögonen och säger:

-VET DU MAMMA DU BÄST. 

Tror ni att jag smälter? 

Häromveckan kom glassbilen igen. Oscar blev alldeles utom sig och sprang och ville vi skulle ut och köpa. Jag försökte förklara att vi redan har mycket glass i frysen. Men det verkade inte hjälpa så jag sade:

-MAMMA OCH PAPPA HAR INGA PENGAR HEMMA.
-NÄHÄ, VI GÅR TILL TONY OCH LÅNAR PENGAR! NU! (Tony är vår snälla granne)

Jag stirrade. Vet han redan om fenomenet "låna pengar"?

Och fortfarande får jag gräva ner näsan där i nacken och sniffa på honom som när han var riktigt liten. Jag tror vi alla föräldrar känner likadant - han är det bästa som någonsin hänt oss. Nu mäter han nittiotre centimeter, är snart tre och väger drygt femton kilo. Det är kärlek det!