Igår var jag på en examensmiddag och firade en god vän som nyligen tagit lärarexamen. Då slog det mig att det var två hela år sedan jag själv blev hundraprocentig färdig. Har jag verkligen jobbat heltid i två år? Det känns mycket längre än så, men fakturm är att det också var längre. Jag har ju jobbat mer eller mindre från hösten 2001. Skolan är en institution som ALLA, iallafall i Sverige som har skolplikt, har vidrört sina fötter på och alla har olika åsikter om vad en bra skola är. Jag både älskade och hatade skolan när jag växte upp, men var nog en elev som var ganska lätt att ha att göra med. Lite hyss och bus hittade jag förstås på, speciellt i lågstadiet och kunde skickligt skylla ifrån mig skulden till någon annan. Ganska tidigt hade jag ögonen på läraryrket som ett yrke jag kunde välja utöver de mer drömmande t.ex. skådespelare och polis. Jag kan tycka ibland att det var ett lite tråkigt val eftersom det är många som också väljer samma bana, men samtidigt så måste man vara realistisk. Dessutom måste man ha en viss självinsikt att man skulle kunna bli en god lärare och att det är ett hållbart yrke. Ett svårt yrke också. Definitivt. Jag har formulerat ett mål med yrket som jag försöker tänka på varje dag : jag ska alltid försöka se till att studenterna i morgondagens skola kommer att vara stimulerade och engagerade och tycka det är värt att lära sig saker och framförallt att vara förberedda på att möta en verklighet utanför skolportarna. Tyvärr kan jag känna efter en heldags arbete att det kunde vara bättre, mer roligare, mer innehållsrik, uppmuntra till mer diskussion, ser bättre till att alla är delaktiga m.m. Det är absolut inte fel på att konstant försöka reflektera sitt arbete, men jag kan ganska ofta känna en viss otillfredsställelse. Helt klart ärj ag medveten om att jag har mycket kvar att lära, och kommer förhoppningsvis alltid att ha samma inställning. Man har ju sett några skräckexempel att några bara följer militäriskt pärm efter pärm och delar ut frågorna som är skrivna på S K R I V M A S K I N 1988. Som bekant så inkulderar mina uppgifter tyvärr inte bara undervisning. Det är så mycket arbete i det "dolda". T.ex. - att sätta sig in i aktuella arbetsområden - söka information - ställa samman vettiga arbetsuppgifter - utvärdera så att målen nås - föräldrarkontakt - (inte mycket på gymnasiet men det händer) - åtgärdsprogram - frånvarorapportering - mentorsamtal - elevteamsamtal - enkätifyllning - många möte! - papper, papper, papper, papper, i all oändlighet. Men! Det händer o c k s å att man känner att man visst har lyckats. Jag har många motiverade elever som är så medvetna om deras möjligheter och även om jag har slutat för länge sen men vad gör det när det är lärare jag är och bara vill att eleverna ska förstå, fundera, diskutera eller bara helt enkelt bolla lite med. Då bara älskar jag mitt yrke!

Tack Anna, jag blev så inspirerad av att läsa alla dina inlägg och för första gången övervägt att ha egen bloggsida. Sedan det blev inne med att ha egen bloggsida har jag känt att det inte var något för mig. Dels för att jag känner att det finns alltför många som är enbart intresserade av att veta smaskiga detaljer i mitt liv - det kanske ligger i linje med att jag har en yrkesroll som jag är rädd om och att jag befinner mig i en värld som är liten både känslomässigt och i storlek dels för att jag är osäker på var gränsen finns - hur mycket är det helt okej att berätta för vem som helst men det lär jag upptäcka snart.. En sak slog dock mig att det är ett skönt sätt att följa vissa människors liv genom deras blogg, speciellt de som bor i den underbara södra delen av landet, eftersom jag inte håller någon konstant kontakt med men som jag ändå tycker om. Idag den 26 januari på min mormors födelsedag, hon skulle ha blivit 93 år, är jag liggande magsjuk i sängen med den bärbara datorn ovanpå min onda mage. Därav har jag denna förklaring varför jag kunde läsa alla Annas starka inlägg i lugn och ro. Jag som annars brukar titulera mig som en mycket upptagen människa. Snart hittar jag in till kära JK.... och därefter säkert fler besök. Jag avslutar med ett citat som jag gillar: "Vänskap - det är två kroppar i en själ"