En brun baby

Häromdagen sade Oscar:

-Tänk om vi får en brun baby.

-Va? Brun?

-Ja, samma som människor från Afrika.

Åh, han tänker på mörkhyade bebisar.

-Jag tror inte att vi får en mörkhyad bebis eftersom mamma och pappa är vita. Du är vit eftersom vi också är det.

Visst har jag hört märkliga historier om att vita människor faktiskt fick svarta bebisar och vice versa, men det tog jag inte upp med Oscar.

-Men tänk om vi får en brun bebis? Det skulle vara mycket konstigt.

Och då funderade han vidare.

Kram Miss Afrika

Tacksamhet är en dygd


Äntligen. Vi har verkligen längtat att få ge Oscar ett syskon. Något vi trodde skulle fixas utan problem. Det gick ju fort med Oscar och varför skulle det inte vara samma med lillsyskonet? Samma mamma och pappa liksom. Tre månader blev till ett halvår och snart ett halvår till ett år. Sedan var det två år. Till sist faktiskt tre år. Man började ju fundera över om Oscar bara varit en lyckoträff. Det var tufft. Varje tjugoåttande dag var tuff eftersom det alltid slutade i en besvikelse. Samtidigt försökte vi påminna varandra om att vara tacksamma över att vi åtminstone hade ett barn. Och inte bara ett barn utan en Oscar. Vi var så lyckliga för honom och tänkte ofta på dem som var utan, så vad hade vi att klaga över egentligen. Tacksamhet blev därför ett ord som jag verkligen tog till mig och bar inom mig och jag reflekterade ofta över livet. Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig och det finns så mycket man är tacksam för och att få känna tacksamhet är verkligen en dygd. Kom ihåg det!

Men vår längtande blev ändå inte mindre för det. Ska Oscar verkligen vara ensam om sin barndom?

Folk frågade när det var dags för syskon. Jag förstår att man undrar - och även om frågorna kunde kännas jobbiga och tunga så brukar jag svara ärligt: Bra fråga! Det undrar vi också.

Vi sökte hjälp. Det tog tid. Och energi. Massor. Men igen, här känner vi tacksamhet för att möjligheten fanns för oss och att det var möjligt att få hjälp. Det har inte varit lätt alla gånger, men det v a r möjligt.

Den 27 november 2010 kom det väldiga, väldiga efterlängtande plusset. Är det verkligen sant?

Snart har det gått 9 hela månader och det har varit en fantastisk resa, som det var med Oscars graviditet. Jag har mått väldigt bra. Sluppit foglossning och onda ting releterat till en graviditet. Nästan för bra måste jag säga - och ja just det, jag är bara tacksam. Nu hickar bebisen. Det har det gjort väldigt mycket. Sparkat och rört sig mycket mer än vad Oscar gjorde i magen.

Nu undrar vi när lillsyskonet behagar att komma. Vi har slagit vad med grannen om vilken dag det är dags. Oscar kom ju på beräknade dagen, så lillsyskonet har lite att leva upp till, men för oss får det gärna komma tidigare. Man har hört att man ska köra färdknäppen, äta färsk ananas, dricka kamonillte, gå i trappor och/eller äta kräftor om man vill sätta igång förlossningen. Ja visst ja, det finns ju ananas i kylen. Ska jag testa? 

Hur som helst, så är det mycket välkommet och vi ser verkligen fram emot att familjen till slut blir lite större.

Och jag är så tacksam. 

Och då och då får man perspektiv på saker och ting som t.ex. de fruktansvärda tragiska händelserna i Norge. Jag sänder mina tankar till grannlandet. Så enormt ofattbart och sorgligt!

Kram Miss Ananas


Vi i Italien april 2011 med bebisen i magen


Oscar har förklarat...

varför han vill ha en lillebror.

-Då blir det ju 3-1 i familjerådet.

Om det blir en gosse behöver jag fundera ut en bra strategi.

Kram Miss kvinna

Bloggen

Det främsta syftet med bloggen är ju att föreviga lillgrabbens utveckling och framfart i livet, men också för att minnas stunder, tankar och upplevelser i mitt och vårt liv. Det är det den finns för och jag bloggar ju för min egen skull, men jag bävar för att sonen en dag ska ogilla att jag skrivit så mycket om honom. Disponerat honom så mycket, och kommande lillebror, eller lillasyster. Det är sånt som jag kan gå omkring och grubbla. Till och med på nätterna. Ibland våndas jag- men jag hoppas att han och lillsyskonet istället uppskattar det jag skrivit och visat kärlek till mina barn. Och läser man gamla inlägg inser man att mycket roligt har skrivits och jag är väldigt glad för dessa rader. Marcus är väldigt försiktig med vad som skrivs särskilt nu när han nu utbildar sig till ett nytt yrke, och jag känner att det måste fungera för honom också då han är en del i familjen. Jag väljer alltså mina ord, men jag älskar fortfarande att skriva.  
 
Man kan fråga sig om man måste göra det offentligt. Jag vet att man kan lösenordskydda bloggen, det gör ju många vänner till mig redan nu men på något sätt känns det att bloggens ursprungssyfte inte upprätthålls då.

Det är svårt, men jag väljer nu att skaka av mig dessa tankar och tänker så här att mycket jag skriver är ju ointressant för de allra flesta av er. Släkt och vänner tycker nog det är kul att läsa, och förhoppningsvis lillgrabben om ett par, tre år.

Snart blir Oscar storebror. Världens bästa. Och jag tror honom. Vem är det som finns därinne? Det vet vi inte. Än. 25 dagar kvar. 98% i min omgivning tror det är en kille till. Mmmm. Kanske. Oscar önskar sig en lillebror. Eller en storasyster. Vi har förklarat att det sistnämnda inte går. Han svarade: Jo, försök.


Jag och min mage


Vem är du som ska komma till vår lilla familj?


Snart tvåbarnsmor. Äntligen!

Kram Miss Gravid


Höstfiske

Nu är det glest mellan blogginläggen, tyvärr. Att studera på C-nivå tar sin tid. Det är bara så, men jag tycker det också är kul och spännande. Faktiskt. Historia kan vara kul! Det ni! Och tragisk. Det finns mycket som är mörkt i den svenska historien, men inte minst vår egen. Och det behövs verkligen forskning på dövundervisning, teckenspråk och med/om döva. Det som finns är mest av den medicinska karaktären dvs läkare och öronexperter som har skrivit om döva, men  dövhistoria tycker jag handlar inte bara om ickefungerande öron utan så mycket annat. Social kontroll, kultur, språk och samhälle till exempel. Nåväl, efter besöket på riksarkivet har jag förstått att det är... enormt mycket som vi inte förstår. Och kommer inte att göra det heller. Och jag har bara tio veckor på mig att åstodkomma något med en uppsats. Jag måste verkligen avgränsa mig och det är ett stort dilemma för mig på nätterna. Vad f-n ska jag välja? Varför motarbetade SÖ (skolöverstyrelsen) teckenspråk som undervisningsspråk på 70-talet? Är det tillräckligt spetsigt? Jag vet inte.

Nåväl, medan jag studerar passar Marcus på att ta lillgrabben på fisketur. Det är bra det.





Kram Historikern

Hösten kan vara så vacker!

 


Oscar diggar kungen

Oscar är inne i prins,-och prinsessperiod nu och fascineras av slott, kungar och drottningar. Han till och med vet hur Hans Majestät Koungen Carl Gustaf ser ut. Varje gång Hans Majestät Koungen dyker upp på tv eller i tidningen brukar han utbrista:

-Han är kung över Sverige.

I lördags kom självaste kungen med familjen till Örebro. Tyvärr fick vi aldrig något tillfälle att åka in till stan och se dem, men Oscar såg självklart dem i tidningen dagen efter och sade:

-Jag vill säga hej till kungen. Bara säga hej. Kan vi fråga honom om han vill komma till dagis?

A: Jag tror att kungen vill träffa alla barn i Sverige, men han har nog inte tid.

-Jo, snälla, bara fråga. Han kanske vill komma ändå och säga hej.

A: -Jag tror han vill, men han har mycket annat att göra och bor i Stockholm.

-Snälla, bara fråga. OK?

Ska jag mejla till hovet?

Kram Miss Rojalist

Now...

..I am back! Bloggen har nästan förtvinat i sommar, jag vet. Men jag skriver normalt inte när jag har semester på riktigt. Då är det liksom off även om jag inte tycker det är jobbigt att skriva. Tvärtom. Tillgången till en dator, tid, prioritering och vilja är faktorer till skälen för uteblivna inlägg i sommar. Kanske blir det en ändring till nästa sommar. Kanske inte.

Vi har återgått till väckarklockarmorgnar nu. Inte roligt, det kan jag säga. Vi har varit otroligt bekväma med lååånga sovmorgnar. Till och med Oscar sov till nio i princip varje morgon. Frukost vid tio, ibland elva. Vi har tillbringt två vackra veckor på västkusten. Havet in my heart! Jag bara älskar att vara där! Sedan avslutade vi ledigheten med hemester i två och halv veckor, och faktiskt har vi aldrig varit hemma så mycket som i år, och det var riktigt skönt. Lister på plats. Jo, det är sant. Inte på valven dock, men hela taket på bottenvåningen. Listerna till valven är åtminstone färdigmålade så nog ska dessa vara fastskruvade lagom till jul.

I sommar har jag hittat en skånsk, eller rättare sagt en "vittsjöisk" kökslampa som jag förälskat mig i. I röd förstås. Retro. Från 1972.
Se hela bilden


 




En Luxuslampa utan den undre kupan hänger nu i vårt hem


Nu ska jag koppla Operation Övertalning till mannen, för lampan gör sig till mycket bättre med ett runt vitt bord eller hur?  Troligen måste jag också koppla på tålamodet men än har jag inte tappat hoppet och en bild på lampan, och förhoppningsvis det vita runda bordet utlovas på bloggen inom snar framtid. Kanske lagom till jul?


En sommarpojke


En slängpuss

Smack

Krabbfiske



Ett mysigt kusinmöte

Havet i vårt hjärta


Kram Miss Krabba


USA 2010

Nu är vi hemkomna sedan en vecka tillbaka efter en mycket bra USA-vistelse denna gång. Huvudmålet med resan var att slutligen få chansen att säga farväl till en anmärkningsvärd kvinna, Marna Brower Royal, min farmor. Även om hon nått en mycket hög ålder så var det svårt. Jag, farbror Prentice, bror Stephen och syster Mary åkte en mycket vacker kväll i en segelbåt och skulle sprida ut hennes aska i havet. Askan har förvarats i en whiskyflaska fram till denna dag. Hennes favoritdryck. Vi skrev våra sista ord till henne på varsin snäcka och tog fram lite aska i snäckskålen och lät sedan snäckorna flyta i det vida havet nära Yatchklubben som farmor älskade. Och så skålade vi. Med farmors favoritwhisky. Jag har aldrig varit med om något så vackert. Så vackert.

Hon var en vacker kvinna som älskade livet. Hon var mycket positiv som person och ville jämt ha roligt. Hon tyckte om att njuta och var också mycket givmild och generös. Och så älskade hon whisky. Hon glömde aldrig mina födelsedagar och skickade alltid små presenter till mig och skrev många brev och då bad jag alltid min mamma teckna vad det stod i breven flera gånger när dom kom med posten. Det var fantastiskt hur mycket hon försökte visa att hon fanns när jag växte upp trots att hon bodde en halv jordklot bort från sitt tredje barnbarn. Jag har fått så mycket från henne och då menar jag till exempel det sätt hon såg på livet och generositeten är ett egenskap jag gärna vill bära med mig i livet. Jag har dock inte lärt mig älska whisky. Inte än. Jag blir så varm inombords att stå här och se vilken fin familj farmor har och jag är säker på att hon skålar med pappa nu, med whisky förstås. Tack.

Detta var innehållet i mitt tal på begravningen och jag är väldigt tacksam att jag fick tolk på plats och det gick förvånadsvärt bra att använda ASL, så nog har jag ganska mycket av det språket kvar sedan jag studerade på Gallaudet 2002.

Det var mycket bra tid i Boston, mycket umgänge med familjerna. Sedan åkte jag, Marcus och Oscar till Florida för en vecka semester "tu man hand" och njöt varenda dag i Key West där Oscar i princip bodde i vattnet. Vi kan inte vara mer än nöjda med resan och ser fram emot några sommarveckor i Sverige, för även om Key West har tropisk värme, palmer, turkosblått hav och kritvita sandstränder så älskar vi svensk sommar med ljusa sommarkvällar, ja, så länge det inte regnar alltför mycket.


Vi tre på stranden i Boston


Jag och min goa bror Stephen


 farväl till mamma och farmor



Oscar med kusinerna


Kusinerna Royal/Little innan minnestunden


Lilla familjen Royal/Karlsson innan minnestunden


Jag och min vackra syster Mary


Oscar i Key West


Hej då Amerika

Kram Miss Sommar

 


Oscars tredje fisk

Häromveckan skedde det igen. Och vilken fight, Oscar! Frysen börjar bli full, men jag ska nog inte klaga, för jag har faktiskt två killar som ser till att det finns mat på matbordet. Det är bra att kunna sånt ifall det blir dåliga tider. Denna gång filmade Marcus med kameran därav bättre kvalitet.

http://www.youtube.com/v/a1afLQVutJ8&hl=sv_SE&fs=1&%22%3E%3C/param%3E%3Cparam


Och det allra bästa nu är att jag är i mål. Med det tunga lärararbetet. Nästan iallafall, jag rör faktiskt målsnöret alldeles framför mig. Tio arbetsdagar kvar. Jo, jag överlever. Men nästa år? Nästnästa år? Tveksamheten råder, men jag glömmer nog det lagom till nästa år.

Kram Miss trött  


Far är lyrisk

Nu har Oscar gjort det. Flugfiskat. Marcus har verkligen längtat och längtat till en dag som denna, att låta Oscar följa med och fiska regnbågar tillsammans med far sin. Och visst fiskade Oscar upp två regnbågar på egen hand och följde fisket med ett stort intresse. Gissa om hur stolt fadern är? Han är lyrisk och utbrister flera gånger: Oscar är min tronarvinge. Som Minken eller Kungen.


Minken senior och Minken junior

Flugfiskepremiären filmades förstås, dock av mobilen därav lite dålig kvalitét.

Filmsnutten

Regnbågar till middag ikväll. Oscars första!

Kram Miss Regnbåge


Bilder från skidsemestern 2010

Jag medger att det känns lite olustigt att visa vintriga bilder nu när våren äntligen anlänt. Men faktum är att bloggen förvaltar och bär familjens minne för en mycket lång tid framöver och skidsemestern i Sälen tillsammans med Inga och Tommy var en av vårens höjdpunkter så ska det ord,-och bildmärkas här. En mycket skön vecka där alla inblandade njöt av ledighet, god mat, skidåkning och att bara vara. Några soliga, några snöiga men samtliga sköna dagar. Oscar pratar fortfarande om Sälen och att när vi haft sommar, höst och efter att jultomten kommit så ska vi åka skidor igen. Absolut, lillgrabben!


Den lilla familjen på toppen av Lindvallen


Oscar: Jag vill åka sjääääälv!


Chokladpaus innan skidskola


Glasspaus!


Livet leker!


Kram Miss snödrottning

Valborg 2010

Mycket att göra. Varit sjuk. Tiden räcker inte till. Jag har dock inte slutat att blogga. Finns mycket jag vill skriva om men det får jag ta igen senare.

Valborg har ännu en gång passerat. En mycket trevlig valborg i år med mycket choklad. Hemlagad fransk chokladmousse till efterrätt visserligen, men också för att Oscar vann två kilo choklad.Tjugo á 100 gram. Inte bra. Jag som en sann livsnjutare gör ju skäl för ordet mycket mer när det finns alltför mycket gott inom räckhåll. Nåväl. Men har man inte hört att man bara lever en gång? Och att livet är kort. Eller hur?




                                            Och naturligtvis en bild på far och son framför brasan!


Kram Miss Choklad

Ett halsband för 1 krona

I morse vid frukostbordet ville Oscar ha tillbaka sitt halsband med pärlor i glada färger som han gjort på dagis. Problemet var bara att pappa hade köpt det för 1 krona för några veckor sedan.  Han menar härmed att halsbandet är hans. Och han använder faktiskt halsbandet i stort sett varje dag på jobbet. Jag tror det är för att han vill impa på tjejer. Det är ju nästan bara tjejer på jobbet och säkert utbrister en och annan i stil med "åh vad mysig du är som vill visa upp barnens verk". Typ.

Pappa: Men du får låna halsbandet idag om du vill.
Oscar: NEJ. DET ÄR MIN.
Pappa: Nej, jag har köpt det av dig, minns du att du fick en krona från mig för det.

Oscar rynkade pannan och funderade.

Pappa: Men du får låna det.
Oscar: NEJ. JAG SKA SKJUTA DIG.

Va, sade sonen verkligen så? Jag och Marcus hade mycket svårt att hålla oss för skratt, för om man tittar på innebördet av sonens sista replik är det förstås inte acceptabelt, men han såg så rolig ut när han sade det.

Ikväll, när jag var på väg att läsa en saga för sonen i sängen utbrast han plötsligt att han bara ville säga en sak till pappa. Bara en sak. Visst sade jag.

Oscar: JAG SADE TILL PAPPA ATT JAG INTE SKA SKJUTA HONOM.

Kram Miss Halsband

Fniss!

Oscar fnissade.

O: DU PRUTTADE MED MUNNEN.
M: Nej Oscar, det heter rapa, men det får man egentligen inte göra.
O:NÄHÄ.

Och så fortsatte Oscar att fnissa.

Kram Miss Prutt


Längtan

Nu behövs bara ett ord: längtan

men först några förhoppningsvis härliga skiddagar i Sälen!

Kram Miss Västkusten


JO! Tiger finns här!

Oscar tycker inte det är roligt att gå och lägga sig. Han tycker nog det är lite mysigt med sagostunder, men sen brukar han försöka hitta på saker för att slippa sova.

-JAG ÄR HUNGRIG.

-JAG ÄR TÖRSTIG.

-JAG VILL BARA HÄMTA HUNDEN.

-JAG SKA BARA TA AV MIG BYXOR.

-DET ÄR SÅ VARMT.

-KAN PAPPA KOMMA OCH SÄGA GODNATT IGEN?

-LAMPAN KAN VARA TÄND FÖR DET ÄR MYSIGT ATT TITTA PÅ DIG, MAMMA.

-JO, LEJON FINNS HÄR.

Ja, ni förstår, det blir en hel del diskssioner fram och tillbaka och det slutar med att jag säger lite så där strängt:

-NU måste du sova!

som ikväll efter några goda försök att hålla sig vaken säger Oscar:

-JO DET FINNS TIGER HÄR.
-Nej Oscar, det finns inga tigrar här i rummet, det vet du.
-JO. JAG HÖR DEN.
-Jaså, men tigern bor inte i huset. Inte i Sverige heller (han vet vad Sverige är tack vare OS).
-JO. JAG HÖR TIGERN. DU HÖR INTE. DU VET INTE.
-Oscar, det räcker nu. Tigern finns inte. Sov nu.
-MEN MAMMA, JAG RÄDD. JAG HÖR TIGERN. SANT. DET ÄR SANT.

Kram Miss Godnatt


Nej det funkar inte....

A: Ska vi inte gifta oss?
M: skratt.

Så har det sett ut de senaste åren när giftermål och bröllop kom på tal. Men att ingå i ett juridiskt samhörandeskap är ju en trygghet framförallt för Oscar och också så har vi hus, bil m.m. ihop brukar jag försöka med ibland.

M: Äh det fixar vi på några papper.
A: Men det vore roligt att på något sätt välsigna vår kärlek för varandra. Läs: jag drömmer om att stå som brud.

Men jag kom på en sak! Det är ju tonvis med snö därute. Jag kan faktiskt räkna med mina båda händer antal gånger jag gått ut och skottat snö. Jag genomförde en enkel men ändå kvalitativ undersökning som gick ut på att fråga folk vem det är som skottar hemma. Av de 10 tillfrågade svarade 9 informanter att det bara är mannen som gör det.

Mitt nästan vetenskapliga resultat visar därför att jag skulle bli en rätt bra fru.

A: Ser du, det är faktiskt inte så dåligt eller hur?  Jag tillhör de 10 % av kvinnorna som faktiskt skottar.
M: Skratt.

Nej det funkar inte.

Kram Miss Snöskottare





JAG ROPADE JU PÅ DIG!

Häromdagen städade jag på övervåningen. Oscar var på bottenvåningen och försökte dammsuga. Eller diskade.
Plötsligt kom han till mig halvnaken och nästan färdiggråten.

Jag blev lite rädd, böjde mig ner och frågade:

-Vad har hänt?
-JAG BAJSADE OCH SEN ROPADE JAG PÅ DIG. MEN DU KOM JU INTE.

Åh min Oscar.

-Men du vet, jag hör ju inte när du ropar, du måste säga till mig innan du går på toa så skulle jag självklart komma och hjälpa dig.

-MEN JAG ROPADE JU PÅ DIG.

-Jag vet, men jag kan inte höra dig. Pappa är inte hemma. Du måste säga till innan. Kom ihåg det.

-JA. OK. INTE ROPA DIG. NEJ. DINA ÖRON SÖNDER.

Ja, dom funkar ju inte. Nu är jag bergsäker på att två nya hörapparater som snart kommer i min ägo kommer att göra nytta. Hur mycket vet jag inte, men jag är inte helt främmande att testa mig fram. Varför inte?

Kram Miss ÖRA


Fredag igen

Bloggtorka. Men man kan ändå önska er en trevlig helg!

Kram
Alexandra


Tidigare inlägg