Att resa
En resa på tusen mil börjar med ett fotsteg.......
Så sant som det är sagt. Jag älskar att resa och tycker det är ett privilegium att få se världen. Det går inte att få likvärdiga kunskaper som finns i böcker som man får genom att resa. Att få större förståelse hur människor har det i andra länder är för mig en mycket viktig erfarenhet. Jag minns fortfarande väldigt starkt många av mina resor. Asien och Australien är en sådan resa som ofta dyker upp framför näsan på mig.
Det går inte för oss som ALLTID får mat varje dag att på riktigt förstå vad fattigdomen egentligen innebär. Under min resa med några elever till Afrika fick jag erkänna för mig själv hur ofattbart, ofattbart och jag menar det, bra vi alla egentligen har i Sverige. Jag skulle precis klaga häromdagen varför det inte gick att få en tolk till ett möte - det är ju ett viktigt möte. I Gambia har döva bara 4 outbildade teckenspråkstolkar i HELA landet. Vi har 450 utbildade teckenspråkstolkar. De räcker förstås inte, men det är paradoxalt nog att jämföra, eller hur?
Jag längtar så mycket till sommaren då jag och M ska resa till Venezuela efter en kortare vistelse i Kalifornien. Där ska vi verkligen njuta av varandras sällskap hela tiden, utom när M fiskar. Jag har lovat att M ska få ägna en hel del tid till hans största intresse. Inte mig emot att kunna ligga på stranden och läsa högar med pocketböcker, dricka paraplydrinkar och se honom få napp. M är väldigt duktig på att fotografera, men det beror till en stor del att det är han som fått mest tid med kameran. Kanske jag får chans i sommar månntro?
Först ska jag till Rio de Janeiro med en god vän. Jag ser fram emot resan och det ska bli riktigt roligt att besöka staden med henne och få tid att umgås ordentligt med henne. Jag lovar att rapportera om resan sedan. Det sägs att det bor 170 miljoner människor i Brasilien och varenda en av dessa kan lambada upp till OS-nivå. Upp till bevis! Vi ska nämligen vara där under karnevalen och jag lovar att rikta mina blickar på själva färgstarka dansen...
Att få åka är för mig inte bara en resa, utan att få uppleva allt som är annorlunda med alla mina fyra fungerande sinnen.
Att resa är livet!
Alla hjärtans dag
"Ett underbart hjärtesmycke från Efva Attling. Jag drömmer om det tillsammans med dig, JK! "
Alla Hjärtans dag - en dag för vänskap och kärlek. Till Sverige har seden att fira den 14 februari som "Alla hjärtans dag" kommit på senare år. Det sägs att blomsterhandlarna aldrig säljer så många rosor som just idag. Jag kan tycka att det är mer som ett kommersiellt jippo, för visst ska man tänka på vänner och sin kärlek betydligt oftare än just idag... Fast jag erkänner att det är lite mysigt med någonting i hjärtevägen. Jag erkänner också att jag skulle bli lite, lite, lite, lite, lite besviken om M glömmer att utmärka dagen.
Nu gräver historieläraren i mig fram. Alla hjärtans dag har faktiskt en bakomvarande tradition (!).
Valentin var präst i Rom på 200-talet. Den dåvarande kejsaren Claudius hade förbjudit sina soldater att gifta sig men kärleken rättar ju sig inte efter förbud. Valentin vigde förälskade soldater och deras flickvänner i smyg.
Därifrån till alla hjärtans dag går vägen via England och USA. I England fanns i förkristen tid en fest den här tiden på året för att fira våren.
Det allra första Valentinkortet lär vara en dikt som Charles, hertigen av Orleans, skickade till sin hustru 1415, då han satt fängslad i Towern i London.
Alla hjärtans dag firas över hela världen men ser inte likadant ut överallt. Alla hjärtans dag kom till Sverige 1956. Det var varuhuset NK, var annars, som introducerade dagen. Under 90-talet kom det stora genomslaget i firandet.
Nu gräver historieläraren i mig fram. Alla hjärtans dag har faktiskt en bakomvarande tradition (!).
Valentin var präst i Rom på 200-talet. Den dåvarande kejsaren Claudius hade förbjudit sina soldater att gifta sig men kärleken rättar ju sig inte efter förbud. Valentin vigde förälskade soldater och deras flickvänner i smyg.
Därifrån till alla hjärtans dag går vägen via England och USA. I England fanns i förkristen tid en fest den här tiden på året för att fira våren.
Det allra första Valentinkortet lär vara en dikt som Charles, hertigen av Orleans, skickade till sin hustru 1415, då han satt fängslad i Towern i London.
Alla hjärtans dag firas över hela världen men ser inte likadant ut överallt. Alla hjärtans dag kom till Sverige 1956. Det var varuhuset NK, var annars, som introducerade dagen. Under 90-talet kom det stora genomslaget i firandet.
Källa: NA 14/2
Hur som helst så är kärleken inte gratis. Den handlar om att vilja kämpa, vårda och bevara. Den har sitt pris i engagemang och omtanke. Genom att prioritera den kan den överleva. Det försöker jag tänka på ibland.
Ha det idag, mina vänner!
Är det fredag igen?
Ooops! Är det redan fredag igen?
Dock till min stora glädje. Det är något speciellt med fredagar. Man vet att man har två dagar ledigt framför sig och kan smutta på gott vin och ägna sig åt finare matlagning än falukorv och snabbmakaroner. Imorgon ska jag och M göra sushi. Världens delikatess. Tack japanerna för den genialiska matuppfinningen. Det är också nästan den enda maträtt som jag och M verkligen gör till ett nöje i köket, vi dricker, pratar, tillagar och kommer med nya idéer. Det ska vara med lax, tonfisk, krabba, stora och fina räkor som vi skalar, sjögräs och förstås sushiris som omsorgsfullt tillagas i tre timmar!
Jag skulle vilja att vi tillbringer mer i köket tillsammans, men M tycker att jag alltid kommenterar i allt han gör i köket medan jag bara tycker att jag säger saker i välmening. Det är i sådana situationer jag verkligen kan konstatera att M kommer från Mars. Precis som de flesta män gör. Det blir smågnatande om vad vi ska äta i sällskap med hungerkänslorna och resultatet har blivit så att M tar hand om all tvätt och jag matlagning så att en vit flagga kan fladdras hemma. Utom när det görs sushi. Tack vet jag Japan....
Klumpen i luftstrupen är fortfarande kvar, men lite mindre. Några frågetecken har rätats upp. Förlåt Jenny I för mitt hemlighetsmakeri.....
Nu börjar min helg! hallejua!
Att ställa inför ett val
Gott folk,
Nu i dagarna har jag gått och grubblat över ett val jag blev erbjuden till. Ett spännande val. Ett tidbegränsat val.
Jag är nöjd med det jag har och trivs. Ändå tycker jag det är ett förlust att inte välja. Jag vaknar och somnar med samma tankar: vad ska jag välja? Jag har något i luftstrupen likt en klumpboll som sitter fast i röret så att syret knappt kommer igenom till lungorna. Den dagen jag fattar beslutet vad det än blir krymper bollen men vad ska jag välja? Ska jag tacka ja till det val jag fick? Samtidigt finns det en sak som KAN hindra att jag tar det val och då bör jag avstå redan nu. Tänk om jag inte får samma val senare i livet? Det är nog bara att igen konstatera att jag vill äta kakan och ha den kvar.
Jag skriver kanske lite kryptiskt eftersom jag ogärna vill avslöja vad det handlar om just nu, mycket för att så många frågetecken finns kvar, men på samma gång känner jag ett visst behov att skriva av mig. Jag har verkligen fått mersmak för bloggandet eftersom jag kan spara alla mina inlägg och läsa dem någon gång om några veckor, månader eller till och med år och då kanske man småler åt sina egna visioner och tankar... Hur som helst så är det ingen idé för er att spekulera vad det kan röra sig om. I sinom tid kommer nog ett svar....
Det där med bloggandet finns en sak som jag funderat speciellt mycket på - det är riktigt roligt att kunna ta del av olika bloggar beroende på intresse och tid - men hur gör man med till exempel mina elevers bloggar? Jag har alltid haft som princip som lärare att jag inte lägger mig i mina nuvarande elevers liv utanför skolan och eftersom jag gärna bibehåller denna relation som finns i skolan har jag valt att inte läsa mina nuvarande elevers bloggar. Det handlar inte om att jag inte tycker att de är intressanta. De är jättetrevliga och har mycket mellan öronen, men det finns alltså inte poäng att veta för mycket om dem. Jag känner mig ganska ensam med denna tanke, så det vore intressant att höra era åsikter.
Det känns annorlunda med de elever som slutat, för därmed är den yrkesmässiga kontakten avslutad- så känner jag iallafall, så till exempel Neas blogg känns absolut OK att följa. Jag funderar ofta på varför jag känner så- hänger det ihop med min ålder, dövhet eller helt enkelt i egenskap som lärare?
Sedan vad gäller mina elever som läser min blogg är det deras val och jag är fullt medveten om att jag skriver en offentlig dagbok. :-)
Nu börjar min helg!
Nu i dagarna har jag gått och grubblat över ett val jag blev erbjuden till. Ett spännande val. Ett tidbegränsat val.
Jag är nöjd med det jag har och trivs. Ändå tycker jag det är ett förlust att inte välja. Jag vaknar och somnar med samma tankar: vad ska jag välja? Jag har något i luftstrupen likt en klumpboll som sitter fast i röret så att syret knappt kommer igenom till lungorna. Den dagen jag fattar beslutet vad det än blir krymper bollen men vad ska jag välja? Ska jag tacka ja till det val jag fick? Samtidigt finns det en sak som KAN hindra att jag tar det val och då bör jag avstå redan nu. Tänk om jag inte får samma val senare i livet? Det är nog bara att igen konstatera att jag vill äta kakan och ha den kvar.
Jag skriver kanske lite kryptiskt eftersom jag ogärna vill avslöja vad det handlar om just nu, mycket för att så många frågetecken finns kvar, men på samma gång känner jag ett visst behov att skriva av mig. Jag har verkligen fått mersmak för bloggandet eftersom jag kan spara alla mina inlägg och läsa dem någon gång om några veckor, månader eller till och med år och då kanske man småler åt sina egna visioner och tankar... Hur som helst så är det ingen idé för er att spekulera vad det kan röra sig om. I sinom tid kommer nog ett svar....
Det där med bloggandet finns en sak som jag funderat speciellt mycket på - det är riktigt roligt att kunna ta del av olika bloggar beroende på intresse och tid - men hur gör man med till exempel mina elevers bloggar? Jag har alltid haft som princip som lärare att jag inte lägger mig i mina nuvarande elevers liv utanför skolan och eftersom jag gärna bibehåller denna relation som finns i skolan har jag valt att inte läsa mina nuvarande elevers bloggar. Det handlar inte om att jag inte tycker att de är intressanta. De är jättetrevliga och har mycket mellan öronen, men det finns alltså inte poäng att veta för mycket om dem. Jag känner mig ganska ensam med denna tanke, så det vore intressant att höra era åsikter.
Det känns annorlunda med de elever som slutat, för därmed är den yrkesmässiga kontakten avslutad- så känner jag iallafall, så till exempel Neas blogg känns absolut OK att följa. Jag funderar ofta på varför jag känner så- hänger det ihop med min ålder, dövhet eller helt enkelt i egenskap som lärare?
Sedan vad gäller mina elever som läser min blogg är det deras val och jag är fullt medveten om att jag skriver en offentlig dagbok. :-)
Nu börjar min helg!