Jag skulle överföra pengar och visste att Oscar var i köket och diskade. Han tycker verkligen om att pyssla och leka i köket. Gillar att laga mat, men allra mest om att baka. Han har sett mig fixa egen vinägerette. Jag gör det väldigt ofta. Min egen specialitet. Och till det har jag många fina olivoljor, äppelcidervinäger, vitvinvinäger, balsamico med olika smaker som jag gärna blandar med örtkryddor och vitlök. Dessa deilkatesser har jag stående framme i köket. Det är dyra grejer jag pratar om.
 
-Oscar! Nej! skrek jag. (Jag undviker att använda rösten överhuvudtaget, men precis vid det ögoblicket gick det verkligen inte att hejda.)

Oscar hade tagit fram en stor skål och hällt i PRECIS allting. Min fina Olivolja, alla vinägerflaskor och balsamico!! Jag stirrade på alla tomma flaskor.

-NEJ!

Men sen tänkte jag om. Det hjälper ju inte att skälla på honom. Jag räknade till fem och sade sedan:

-Oscar, du får inte göra det igen. Det är inte gott att äta sånt. Oscar ville smaka.
-ÄCKLIG! tecknade han. 
-Ja just det. Vi måste kasta. Då såg Oscar olycklig ut.
-FÖRLÅT.
-Oscar, det är helt ok.  Gör bara inte om det.
-Nej. Förlåt.

För några dagar sedan ville Oscar inte tacka för maten efter en middag. Vi har uppfostrat honom att man helt enkelt ska tacka för maten, även som en tvååring. Då fick han sitta kvar. Vi försökte förklara för honom att han inte fick gå från bordet förrän han tackat. Då började han hånflina. Skrattade. Grät. Bankade på bordet. Vi dukade av och väntade. Han försökte smita och leka. Nej. Sitt kvar!
Minuterna gick och det var inte lätt men vi  blev också alltmer beslutsamma. Vi ska inte ändra oss. Det kom några korta stunder då vi funderade om det inte var för hårt. Men skulle vi vika oss finns det ju risk att Oscar använder det igen sen. Och för oss är ju grunden i vår uppfostran att man alltid ska tacka för maten. Snälla Oscar, det är bara att tacka, så är det färdigt sen tänkte jag flera gånger. Försökte förklara om igen.

Efter 45 minuter tecknade Oscar så där väldigt litet:
-TACK.

Bra, Oscar!

Inte alltid så lätt att vara mamma.........Och inte heller att vara två och halvt år gammal.......

Kram Miss Uppfostran

I torsdags flåsade jag till allmän beskådan. Man kan fråga sig varför, men jag tycker det är folkligt trevligt ändå. Självklart önskade jag att jag kunde glänsa. Jag hade Newline löpartights, funktionströja och riktiga löparskor, så nog såg jag lite proffsig ut, men klockan visade inte samma kvalité vid målet. Tyvärr. På  morgonen när jag vaknade kände jag lite snor. Igen. I hjärnan. Och Lite matt. Så typiskt när det var en dag som denna.

Det är sant.

När det "pangade" till började jag springa. Nej, rättare sagt jogga. Ungefär vid tunneln, ca 300 meter från starten kände jag att mina lungor började krympa. Den mentala maskinen fick därför assistera så att jag kunde fortsätta. Målet var att springa hela rundan. 5 km. När man väl passerade Drottningsgatan fick jag syn på L. Jag flämtade till henne ungefär så här: "varför utsätter vi för det här egentligen?". Hon instämde, men innerst inne visste jag att det skulle bli väldigt skönt efteråt. Något som L säkert också tänkte på.

Sprang, sprang och undvek ögonkontakt med folk. Försökte tränga mig i en klunga i mitten av vägen så att ingen skulle upptäcka Alexandra. Som sprang sköldpaddlångsamt, med öppen mun, säkert med lite dregel runtom, och med ett ansikte som började rodna ganska bra.

Medan jag kämpade hann jag konstatera att det var alla möjliga kvinnor som deltog. T.ex en dvärg som var ungefär 1,40 cm. En gigantisk stor kvinna, hennes ena lår var så där stort som mina två lår tillsammans, nästan. En till synes fjortis som sprang med Fred Perry sneakers. En sextioåring vars hår jag stirrade på, det var så perfekt trots fem kilometer hoppande bakom. Silvervitt hår med en svinrygg som var så slät knuten. Säket en hel flaska hårsprays förtjänst. Och en tjej som sprang klädd i ett par jeans. Ja hon kanske har glömt träningskläder? Och en annan tjej som hade en intressant löparstil. Hon nästan "skuttade".
Alla dessa kvinnor har faktiskt något gemensamt. De slog mig. De gled in i mål innan 31 minuter och 10 sekunder. 

Det är sant.

En vän gled i mål under 25 minuter. Hon är min idol. Kan hon så kan jag. Jag ska konstruera en träningsplan till vårruset 2010. Under 30 minuter ska det vara. Med reservation för  ev. ändringar. Ja, något oväntat kan ju inträffa som gör att jag inte kan upprättahålla planen.

Jag är stressad.  Det behöver jag inte nämna här igen, men mina ögonbryn har blivit groteskt fula nu. Det kan vara okej på en rysk man, men inte på mig. Jag har bara inte hunnit. Men ikväll måste jag göra det. Man måste ju ändå sköta om sig. Eller hur?

Kram Miss Ryska

Speed, speed i huvudet i hög hastighet. Närmare bestämt 240 km i timmen.

Maj+lärare. Ja ni vet.

Kram Miss Prosche