Jaa.. jag vet...
Jag älskar ju att skriva, det gör jag fortfarande men.... Ibland undrar jag var mitt skrivande tog vägen. Det handlar förstås om innehållet i vad jag skriver som jag tycker är ett problem just nu. Jag som tyckte det var lätt att producera, fundera, konstatera och sätta punkt. Plötsligt finns inget skrivande kvar. Det enda som finns kvar är skrivkramp - och en svårbotad sådan. Kanske är det en biverkning av att ha blivit "svenskfröken" - jag läser så mycket att min hjärna liksom töms på ord, meningar och idéer, och mina egna tankar får liksom inte rum längre. Dagligen rättar jag meningsbyggnadsfel, syftningsfel, styckeindelningsfel och tempusfel och själv blir jag lämnad på efterkälken med bara krampen kvar. Hur botar man det?
Dagligen säger jag till mina elever att producera; att leverera. Men det är svåra verb att sätta i verket och de skall veta att jag förstår dem mer än väl, då krampen satt in, när de säger att det är svårt att "få till det". Men min uppgift är att coacha, att peppa, att tjata och vad vore jag för svensklärare om jag bara sa: "ja, du har rätt - lägg dig ner och ge vika för krampen! Självdö, människa, s j ä l v d ö !".
Nej, det vore ingen hit.
Så hur botar man skrivkramp? Eller handlar det mer om dilemmat jag genomlever just nu?
Kram Miss Skrivkramp
haller med dig fullstandigt.. har tyvarr skrivkamp har med.. eller ren sagt bloggtorka.... jag imponerar pa de andra som faktiskt lagger sin kraft pa att skriva blogg.. jag jobbar ju med dator varje dag sa man har hatkarlek mot datorer pa kvallarna.. hellre gor jag ju annat typ ... suck... men det ar ocksa roligt att lasa de andra bloggar.. umm..
en verkligen tankvärd blogg, det är något som även jag brottas med. integritet är någonting som man gärna vill ha kvar, man får nog helt enkelt försöka att vara selektiv med vad man skriver om på sin blogg. jag tycker att du hittills haft en bra balansgång, varit personlig men man vet samtidigt inte för mycket om er. att läsa om ett barns utveckling är så härligt, jag kanske inte kan säga så mycket eftersom jag inte har några barn själv. jag önskar att alla (med eller utan barn) skulle stötta varandra mer än vad vi gör idag. jag ser många föräldrar/personer som inte vågar prata om sitt barns utveckling/andra saker i rädsla att verka skrytsam. det faktum är ju att alla utvecklas väldigt olika, det skulle vara betydligt lättare att prata om sådana saker, både "lätta" och "svåra" saker om man kände att det inte var lika "tabu". kör på, oscar är great liksom alla barn och andra människor! :) kram malin
Känner så väl igen det du skriver. Har också helt stopp med producerandet. Dels handlar det nog om småbarnskoma man är i, men också handlar det om var gränsen går att skriva om mina familjemedlemmar? För mig är det något privat, eller rättare sagt mer privat för dem. Bloggen är ett fantastiskt verktyg för minnen och flashbacks, men det inkluderar ju också att mina barns framtida umgänge kommer att kunna gräva fram mycket om vad de har gjort och vad de har sagt och där stannar det för mig. Deras integritet påverkas av mig, som ska vara den som ser till att de har rätt till integritet!
Men samtidigt VILL jag skriva och komma tillbaks till flödet man hade förr. Men hela mitt liv kretsar kring barnen och då blir det inte så mycket material att skriva om!
Nåväl, hoppas det löser sig. Och då menar jag både för dig och för mig! =)
Håller med.. men du kan nog skriva om din första film "Första Kärleken" för de elever som inte kanske har sett.. den film glömmer jag aldrig..
Kram från Mattias Andersson (Skånsk påga)
Kära Alexandra, Vi har ju flyttat närmare Din familj sedan ett år. Jag är dock fortfarande glad för Din blogg, även om vi träffas mer ofta nu. Att snabbt få se underbara foton och trevliga kommentarer om vad Ni upplever är väldigt roligt.
Du skriver både roligt och ofta med "en knorr".
Kram från Din mamma och Oscars mormor
Hej!
Förstår verkligen vad du menar och du har verkligen bra funderingar. Det är ingen lätt avvägning.
Vi tycker det är underbart att läsa dina inlägg och se de fina bilderna. Känns på så vis som vi är lite närmare varandra - även i avstånd.
Kram från din moster
Hej! Ett tag sen jag kikade in :) Alltid mysig o kul att se bilder och erat söta barn.
Som du skrev tror jag att många funderar samma sak. Eller så handlar det om att vi ibland tänker vad andra tänker och tycker? Viktigaste är att du ska känna det du tycker är kul och det är inget fel i att skriva om sitt barn. Det är naturligt för en mor och man vill ju dela sig med andra. Fortsätt med det du gör :) Krammmmmmm