Ni har varit här ett bra tag. Ja, närmare två år. Ni var lyckliga, det kunde vi se. Vi var också glada när ni var här och trivdes. I allafall i början. Vi fick  beundra er skönhet och lyster. Visst förstod vi att ni behövde omvårdnad och kärlek och gjorde vårt bästa men vi insåg nu till slut att det inte riktigt fungerade. Inte som vi tänkt oss. Och inte ni heller för den delen. Vi var ju borta en månad i somras och då var ni under Margaretas omvårdnad och då märkte vi hur lyckliga ni var. Ni var så glada och fulla av energi när vi var tillbaka. Vi försökte bete oss som Margareta men ni orkade inte riktigt. Ni tyckte att vi inte gjorde på samma sätt som Margareta. Ja. Vi måste helt enkelt konstatera att vi inte riktigt är de mest lämpliga att få ta hand om er trots instruktioner. Nu måste vi göra något radikalat om ni ska kunna leva vidare. Ja, så allvarligt är det.
Jag måste fatta ett obevämt men viktigt beslut. Ni måste räddas. Och det kan jag inte göra, för jag kan helt enkelt inte.

Behandlingshemmet nästa. Till Margareta.  

Mina orkidéer. Jag är ledsen.

Kram Miss Orkidé