vilken kväll. Det måste jag bara få berätta. Jag och Marcus kollade givetvis på Sverige i U21-matchen mot England. Jag är inte mycket för fotbolltittande, men när det gäller blågult, så är jag rätt patriotisk. När Sverige låg under med 0-3 ville Marcus byta kanal.

Jag: Nej! Det finns fortfarande hopp vet du.
 M: Skratt. Du måste vara lie realistisk lilla gumman. Inte när det gäller ett så stort fotbollsland som England.
Jag: Jo, man vet ju aldrig, dessutom är det 20 minuter. Man måste ju ha hopp! Och det är fortfarande inte omöjligt.
M: Skratt.

Och då blev jag idiotförklarad. Tills Berg gjorde 3-3.

M: JAAAAAAA!  BRRRAAA SVEEERRRIIGGEE! OTROLIGT!
jag: ja precis vad jag sade!
M: Va?

Okej, Sverige förlorade ändå på straffar. Jag hatar straffar. Det känns alltid som ren lotteri, fifty fifty, och självklart tycker man inte så om ens eget land vinner men nu är det så som det är. Sverige vann inte, men återigen, vilken bra match! En exakt sådan match Marcus behövde se. Han måste fatta att det aldrig är omöjligt tills allra sista minuten. All eloge och heder till U21-laget!

Det är nog ett stort samtalsämne i Sverige nu, jämsides med Michael Jacksons död. Jag blev ganska paff när Marcus väckte mig i natt och sade att Michael Jackson nog dött. Vi kollade på CNN och Marcus tolkade lite. Död? Det kändes overkligt, samtidigt som det var en konstig tanke, inte ens Michael Jackson är odödlig men för stunden virvlade tankarna om det verkligen var möjligt. Han var ju väldigt stor. Även för mig som aldrig hört hans musik.  Jag tillhör nog till de väldigt få svenskar som verkligen träffade honom LIVE. Jag var bara tretton då, och skulle teckna en låt, Will you be there, på Stadion i Stockholm på de två konserterna han höll där 1992. Jag förstod aldrig hur stort det var, inte ens när de starka bländande strålkastarna slocknade och först då kunde jag se närmare 30 000 människor som grät, skrek, hyllade, hoppade och beundrade. Tänk hur många som skulle vilja byta plats med mig då?
Michael Jackson kom fram till mig och hälsade, tackade för att jag ville översätta en av hans låtar på teckenspråk och att teckenspråket är det vackraste språket han visste. Att han skulle vilja lära sig teckenspråk men att han kunde ett tecken. Och då visade han på det amerikanska teckenspråket "I LOVE YOU". Sedan tackade han igen för min insats och sade att vi skulle träffas igen nästa kväll då den andra konserten skulle hålla. Det var ett mycket kort möte med popstjärnan, men av det lilla mötet kunde jag faktiskt se två mycket vänliga ögon med mycket ömhet bakom det likbleka ansiktet. Han hade nog ett mycket tufft liv, och vilket pris har han egentligen fått betala för sin karriär?

Kram Miss Jackson