Jag kanske får världens största straff om jag skriver här inne. Men det vore ju roligt med lite gäster då och då här på bloggen, eller hur?! ;)

Nu är Alexandra ute med sin söta familj på en minisemester och åker skidor... TROR jag. Därför får jag sitta här framför pappas dator hemma i Uppsala och mixa lite med Alexandras blogg. Men för mig gör det inget, eftersom det ändå är väldigt roligt med sådant! Och äntligen får jag använda photoshop igen. (Photoshop på min dator funkar inte som ni förstår...)

Men jag tänkte faktiskt berätta lite om Alexandra;

Jag har alltid sett upp till Alexandra och det har jag gjort sen jag såg henne för första gången! Gud vet hur länge... Eller okej, Jag kanske redan vet själv... Så länge jag levt med henne i mitt sällskap, så länge har jag sett upp till henne.
Jag lärde känna Alexandra genom att hon blev min "fadder" då jag var ett litet barn som hade sina kusiner på Östervångsgatan (eller vägen)? Och där började vår vänskap. Alexandra blev min barnvakt. Dock är hon fortfarande det idag... Eller inte ;)

Vi träffades väldigt mycket i mina unga år, och varje gång det blev höstsäsong bar Alexandra, jag och min familj ut i skogen och plockade kantareller. Jag tyckte att det var roligt, men dock blev det mindre roligt när alla i familjen (inklusive Alexandra) försökte få mig att äta dem...
(Dock har jag börjat äta svampar nu! Slå det ni! Och du, Alexandra. Du får faktiskt ta och bjuda mig på en kantarellmiddag snart, men skippa fisken är du snäll! ;))

Jag föddes i Skåne och bor där två-tre månader om året, och då träffades vi väldigt ofta. Dock var jag säkerligen en jobbig unge som gillade att reta sina systrar och stackars Alexandra som fick stå ut med en bråkig unge.

Men med Alexandra hade jag, JAG väldigt, väldigt roligt med varenda gång. Det var helt makalöst att kunna se upp till en person som dessutom var så sjukt bra på att använda teckenspråket. Jag tror att jag då aldrig upplevt ett sådant levande teckenspråk tidigare.

Jag var fyra år gammal och då visste jag att Alexandra var min bästa vän, det intalade jag mig själv i flera år. Och på den tiden kunde man bara ha en enda bästa vän och jag sa i flera år till alla på dagis att Alexandra var min bästa vän.
Men jag minns hur himla besviken jag blev då Alexandra just tagit studenten och jag som var en liten barnrumpa och fick träffa Alexandras vänner och de presenterade sig för mig och det var en tjej som sa
"Hej! Jag heter X och jag är Alexandras bästa vän".


Idag kan jag bara skratta hejdlöst över det minnet. Ack, ni vet hur små ungar är...

Men jag kan helt utan tvekan medge att Alexandra är en extrem intelligent och underbar människa. Det är svårt att inte kunna se upp till henne! Jag är glad att jag fått chansen att lära känna Alexandra! Och det känns ännu konstigare att helt plötsligt kunna se henne varje dag, nu när jag börjat på gymnasiet. Jag är en elev, hon är en lärare. På samma skola dessutom. 
Dock har jag inte henne som lärare men jag har gott och väl hört väldigt många gånger av mina vänner att de tyckt att Alexandra är en riktigt bra lärare. Och då kan jag bara le och instämma. Som om jag skulle bli förvånad över det.