Häromdagen klippte jag Oscar lite kortare. Klippte luggen så där lagom som jag tycker passar Oscar bra. Han tittade på tv under tiden och var ganska tålamodig. När jag var klar skulle jag hämta dammsugaren och då i ett mycket kort, jag lovar, men ändå obevakat ögonblick fick Oscar tag i saxen och klippte sig jätte, jätte, jätte kort i luggen.

Katten också! Oscar är förstås söt ändå, men det handlar mest om att jag kunde vara korkad som lämnade en farlig grej så nära Oscars långa fingrar......

Oscar: Mamma får nog rätta till lite.

Kram Miss frisör

Jag har bloggtorka. Idetorka. Det är inte så att vi sitter hemma och stirrar hela dagarna. Vi gör massor jag och Oscar. Spontanitet verkar vara ett ledord denna vecka. Vår påskvecka. Inte mig emot, jag gillar det. Men ändå vet jag inte vad jag ska skriva om. Jag tror det beror på snor i hjärnan. Det finns där. Ganska surt faktiskt, för jag har äntligen börjat springa. Jag vet att jag redan bloggat för längesedan om att jag skulle komma igång med träningen med ett vasalopp, vansbro eller lidingölopp i sikte. Man ska inte ljuga i en blogg, jag vet. Men för en  vecka sedan började jag faktiskt på riktigt och har hunnit med tre små lopp i skogen redan. Alltid något och man måste ju börja någon gång och någonstans. Eller hur? Så, målet till ett sådant lopp är inte helt omöjligt. Jag will! Någon gång. Men inte idag. Snor i hjärnan. Det kommer nu innanför näsan. Näspapper igen. Verkligen surt!

Ok, jag lyckas inte haspla ur mig någonting roligt. Lika bra sluta nu. Snart slutar Marcus och då börjar den riktiga ledigheten med fyra dagar.

Glad påsk!

Kram Miss Förkyld

Idag ville Marcus att vi skulle grilla. Ja, varför inte, det var strålande väder trots vi jobbat båda två hela dagen. Dessutom var vi glada. Marcus skickade ett sms: röd vin!

Visst, det skulle vara riktigt gott med ett glas rött till grillpremiären. Ja, det bara måste firas. Jag körde till systembolaget, hämtade en box och stod i kassan. Bakom den satt en rätt ung kille. Ganska snygg. Jag såg att han granskade och tittade på mig medan han slog siffran på apparaten.  På en ganska trött och småstressad lärarinna.  Han sade något till mig. För en gångs skull förstod jag exakt vad han sade:

- Bruden, har du legitimation?

Ganska häftigt att bli kallad brud vid 32 års ålder! Dessutom kunde han ju inte uppskatta min ålder, så enligt den där unga killen på Systembolaget kunde jag möjligtvis vara under 20.

Ja, jag väljer att tro det så.  

Kram Miss Brud

Jag cyklar dagligen till jobbet. Jag brukar också skjutsa Oscar till dagis med cykeln, och han tycker det roligaste med turen är att få sätta på sig sin cykelhjälm. Jag har intalat mig väldigt länge att jag bör införskaffa en, för jag kommer inte på något vettigt argument som talar varför man i n t e skall ha en. Och särskilt inte inför barnen. För oss är det verkligen odiskutabelt att Oscar ska använda cykelhjälm. Jag erkänner dock att jag är lite fåfäng, det ska inte vara vilken cykelhjälm som helst. Det ska vara lite stil på den, och eftersom jag cyklar närmare ett par mil varje dag är det förstås en mycket billig livsförsäkring men jag har bara inte hunnit. Månad efter månad....

I fredags skulle jag sätta på Oscar hans cykelhjälm.

-MIN HJÄLM. 

Han är inne på att allting är hans, och han vill gärna betona det. Ja, det stämmer.

-MAMMA HAR INTE HJÄLM.

Tunghäfta. Mmmm.. Tunghäfta.

Jäklar! Nu har han kommit på det. Redan.

Cykelaffär nästa.


Kram Miss Hjälm 

Åh, Moa. Jag blev väldigt rörd och glad. Det är alltid kul med gästbloggare, det är ju en vanlig företeelse hos de stora bloggare, men även lilla jag har fått en! Och Moa, jag har också många härliga minnen tillsammans med Dig. Jag minns att du var tokig i Nicke Nyfiken. Du ville att jag ska läsa den där boken, Nicke Nyfiken på sjukhus, du  var så fascinerad över att Nicke blev röntgad, fick spruta och sedan köra på borgmästaren som var på besök med rullstolen. Nu äger Oscar en likadan bok, och han är också fast. Gissa vem jag tänker på när jag läser boken tre gånger varje kväll?
Jag är så tacksam för att jag fick lära känna er, och ni har alltid välkomnat mig som en familjemedlem och låtit mig ta hand om tre underbara tjejer, Moa, Emmie och Cinna som mina "lillasystrar" i många år.  Jovisst, Moa var lite besvärlig ibland. Du brukade väcka mig vid femtiden på morgonen och ville genast leka. Jag brukade be om att få sova lite till men då kastade du några dockor, nallar och andra djur på mig och tittade bedjande på mig, du tänkte nog att sova kunde jag göra hemma. Jag har fortfarande tre lillasystrar i mitt liv, även om jag inte träffar Emmie och Cinna lika ofta nuförtiden, men det är min tur att ha Moa, eller hur, Brittmarie och Ulf?

Vi har haft några sköööna dagar i Romme med familjen Nygårds. Vi är lite häpna över att Oscar lärt sig så fort, vi åkte faktiskt slalom hela långhelgen. Han åkte alldeles själv de två sista dagarna, och eftersom han inte förstår vad höger och vänster är för något kom vi på att vi kunde åka parallellt med Oscar mellan oss. Pappa kunde därför ropa på Oscar "ÅK TILL MAMMA". och när han kom till mig tecknade jag att han nu kan svänga till pappa. Vips så svängde han lite så där mot oss fram och tillbaka. Himla kul! Sälen eller Idre nästa! Till nästa säsong alltså. Sen blir det förstås Alperna. 


Kram Miss Glad 

Jag kanske får världens största straff om jag skriver här inne. Men det vore ju roligt med lite gäster då och då här på bloggen, eller hur?! ;)

Nu är Alexandra ute med sin söta familj på en minisemester och åker skidor... TROR jag. Därför får jag sitta här framför pappas dator hemma i Uppsala och mixa lite med Alexandras blogg. Men för mig gör det inget, eftersom det ändå är väldigt roligt med sådant! Och äntligen får jag använda photoshop igen. (Photoshop på min dator funkar inte som ni förstår...)

Men jag tänkte faktiskt berätta lite om Alexandra;

Jag har alltid sett upp till Alexandra och det har jag gjort sen jag såg henne för första gången! Gud vet hur länge... Eller okej, Jag kanske redan vet själv... Så länge jag levt med henne i mitt sällskap, så länge har jag sett upp till henne.
Jag lärde känna Alexandra genom att hon blev min "fadder" då jag var ett litet barn som hade sina kusiner på Östervångsgatan (eller vägen)? Och där började vår vänskap. Alexandra blev min barnvakt. Dock är hon fortfarande det idag... Eller inte ;)

Vi träffades väldigt mycket i mina unga år, och varje gång det blev höstsäsong bar Alexandra, jag och min familj ut i skogen och plockade kantareller. Jag tyckte att det var roligt, men dock blev det mindre roligt när alla i familjen (inklusive Alexandra) försökte få mig att äta dem...
(Dock har jag börjat äta svampar nu! Slå det ni! Och du, Alexandra. Du får faktiskt ta och bjuda mig på en kantarellmiddag snart, men skippa fisken är du snäll! ;))

Jag föddes i Skåne och bor där två-tre månader om året, och då träffades vi väldigt ofta. Dock var jag säkerligen en jobbig unge som gillade att reta sina systrar och stackars Alexandra som fick stå ut med en bråkig unge.

Men med Alexandra hade jag, JAG väldigt, väldigt roligt med varenda gång. Det var helt makalöst att kunna se upp till en person som dessutom var så sjukt bra på att använda teckenspråket. Jag tror att jag då aldrig upplevt ett sådant levande teckenspråk tidigare.

Jag var fyra år gammal och då visste jag att Alexandra var min bästa vän, det intalade jag mig själv i flera år. Och på den tiden kunde man bara ha en enda bästa vän och jag sa i flera år till alla på dagis att Alexandra var min bästa vän.
Men jag minns hur himla besviken jag blev då Alexandra just tagit studenten och jag som var en liten barnrumpa och fick träffa Alexandras vänner och de presenterade sig för mig och det var en tjej som sa
"Hej! Jag heter X och jag är Alexandras bästa vän".


Idag kan jag bara skratta hejdlöst över det minnet. Ack, ni vet hur små ungar är...

Men jag kan helt utan tvekan medge att Alexandra är en extrem intelligent och underbar människa. Det är svårt att inte kunna se upp till henne! Jag är glad att jag fått chansen att lära känna Alexandra! Och det känns ännu konstigare att helt plötsligt kunna se henne varje dag, nu när jag börjat på gymnasiet. Jag är en elev, hon är en lärare. På samma skola dessutom. 
Dock har jag inte henne som lärare men jag har gott och väl hört väldigt många gånger av mina vänner att de tyckt att Alexandra är en riktigt bra lärare. Och då kan jag bara le och instämma. Som om jag skulle bli förvånad över det.

I lördags föreslog vi bad som dagens aktivitet och Oscar var helt med på noterna. Fint. Bryggade kaffe, fixade varm choklad och packade lite smått och gott i picknickkorgen. När det var dags för avfärd skulle Oscar plötsligt inte följa med.

-Jomen! Vi ska ju bada!
-NÄHÄ.

Efter några turer i diskussionen sade Marcus:

-OK, vi åker nu och du stannar hemma.
-JAPP! och så nickade han.
 
Vi gick till bilen och då såg vi att Oscar förflyttat sig till köksfönstret och vinkade åt oss. Marcus sneglade på mig och sade snabbt att vi skulle sätta oss i bilen. Jag försökte verkligen att inte skratta och såg att Oscar bara betraktade oss med ro. Han var med andra ord kolugn. Nu kanske Oscar skulle lite orolig om vi skulle fara iväg?  VI fick förstås en känsla av elakhet om vi skulle testa på riktigt, men tanken var att det kanske skulle hjälpa oss i framtida konservationer?
Marcus startade bilen och vi tittade i backspegeln på lillgrabben. Han visade inget tecken på oro alls.

Okej, bilen rullade bortom Oscars synvinkel och vi väntade i några sekunder. Sedan backade vi tillbaka till huset och förväntade oss nog båda två en lite ledsen Oscar.
 
Nej. Oscar bara tittade och undrade varför vi kom tillbaka. Då gav vi upp och gick in och beordrade Oscar att ta på sig skorna och jackan.

Det var nog en släng av trots. En av många.


Kram Miss Trots

Ikväll när jag bytte blöja på Oscar tecknade han:

-TITTA JAG HAR SNOPP. Och drog upp den.

Ja det stämmer.

-SAMMA PAPPA SNOPP.

Ja, just det, han har också en.

-MAMMA HAR INTE SNOPP.

Nej det har jag inte. För jag är en kvinna. (ett försök att förklara men det var svårt).

-MAMMA, DEN KOMMER SEN.


Kram Miss Kvinna

Gott folk,

tack till dig, anonym, som gjorde lite efterforskningar om Alfons Åberg. Milla är visst en tjejkompis, inte en syster som jag trodde från början. Mållgan har vi inte träffat än, men några nya Alfons Åberg böcker ska inhandlas i takt med Oscars ålder och när tiden är mogen ska vi träffa låtsaskompisen.

Igår sken solen från en klar himmel. Det var inte svårt att bestämma vad vi ville göra. Vi styrde herrgårdsvagnen till SSH (Storstenshöjden) och åkte skidor. I stället för att ordmärka dagen låter jag några bilder visa hur underbar dagen var. Oscar åkte alldeles själv med hjälp av enbart selen och vi trodde verkligen inte han skulle lära sig så fort. Dagen slutade med att han ville åka liften alldeles själv. Nej, inte än. 

Han tycker det är så roligt och har talat om för oss "SKIDOR ROLIG, IMORGON OM IGEN SKIDOR". Nej, inte imorgon, men vi har lovat honom inom mycket snar framtid. Och så har vi bokat oss fyra skiddagar i Dalarna med stuga och vänner. Vi har från början trott att vi skulle tillbringa ganska mycket tid i pulkabacken där, men jag tror faktiskt att vi kommer att vara i barnbacken med skidor betydligt mer. Vilken fantastisk känsla, att kunna göra saker med familjen och att alla njuter så mycket av det tillsammans. Jag log hela tiden. Denna lycka!

Första åket

Fikapaus i solen

Oscar: Mer! Mer! (han blev sur när pappa stannade för att få vila lite, ni vet, mjölksyra i  benen!)

Oscar: Mer fart!

Och det värker riktigt bra i baken idag. Bra träning! Man fick ju böja väldigt mycket och ändå spänna sig. Tack Oscar!

Kram Miss Romme

Oscar vill alltid läsa Alfons Åberg. Särskilt boken "God natt, Alfons Åberg". Vid varje sida avslutas med meningen "..men Alfons sover ändå inte". Då brukar Oscar skrika:

-SOVA NU!

Ja just det, men alltid är det något. Alfons vill kissa eller borsta tänder.

-SOVA NU!

Igår frågade han:

-VAR MAMMA?

-Ja, det är ju jag, lille gubben!

-VAR MAMMA?

- ja, här, jag är din mamma.

-NEJ. och då pekade han på Alfons. ALFONS MAMMA.

-Oj. ja. Bra fråga. Jag vet inte.

Jag är inte uppvuxen med Alfons, men jag vet att han har en lillasyster, Milla, så visst måste mamman finnas, men hon har aldrig nämnts i böcker, eller?

Kram Miss Åberg

Jag måste erkänna att jag är rätt rojalist av mig. Inte för att jag heter Royal, utan för att jag alltid tyckt vi har en fin kungafamilj som utgör en mycket god representation för vårt land. Skit samma att de kostar en hel del. Sverige har fått mycket tillbaka genom dem på många sätt. Och äntligen, kronprinsessan Victoria! Det är mycket stake i Daniel så jag tror på ett långt och lyckligt äktenskap.

Jag erkänner också att jag önskar att jag var i hennes skor. Nåväl, inte som kronprinsessa, men som blivande brud. (Läs: jag längtar!).

Kram Miss Brud

I förrförra veckan blev jag vansinnigt sugen på en godisbit. Jag visste vi hade lite lösgodis i överskåpet och gick dit för att plocka en, eller rättare sagt några, till mig. Medan jag prasslade i påsen var Oscar självklart snabbt på plats. Åh, kunde jag inte varit mer diskret tänkte jag. Oscar tecknade " VILL GODIS OCKSÅ JAG". Jag förstod att jag inte kunde ta en och inte låta Oscar få en. Jag beslöt för att ansluta i en hemlig pakt med Oscar. Jag tecknade till honom "SÄG INGET TILL PAPPA. BARA EN GODIS, OK?" Jaaa och så nickade han. Jag ropade på honom och sade "HEMLIGT, LOVA SÄG INGET TILL PAPPA" och så tummade vi på varandra. Bra.

Väl på plats i soffan skrek Oscar till pappa "TITTA GODIS" och gapade jättestort.

Nej.

Pappa var dock diplomatisk och svarade "NÄMEN HAR DU FÅTT GODIS?" och sneglade till mig med blicken som var ordlös men som löd följande: Tycker du det är smart att ge honom godis nu?

Mmmm. Jag minns så väl, innan vi fick barn kunde vi ha många fantastiska åsikter om barnuppfostran. Absoult inga kakor, bullar, saft med för mycket socker och godis på vardagar. Inga onödiga tvtittande- verkligen inte på dagtid. Inga mutor till barn. Ett nej är alltid ett nej.

Det är bara att konstatera att vi bara är två vanliga föräldrar som försöker göra vårt bästa varje dag.

Kram Miss Godis

I söndags sken solen och vi beslöt oss för att ta oss till skidbacken med mycket fika och skidutrustningar. Sedan tänkte vi att Oscar skulle få testa lite, mest för att hitta balansen med pjäxorna på. Han åkte med hjälp av sele och bärassistans av oss. I början var hans ben som spagetti, han förstod först inte att han behövde stå för egen maskin. Ganska snabbt hajade han till och gled med skidorna tillsammans med oss. Sedan pekade Oscar på liften och ville åka i den. Vi blev osäkra båda två, för vi trodde det skulle vara för snabbt för honom och kanske skulle det bli pannkaka av dagen som börjat så bra. Till slut beslöt Marcus ändå att testa och det gick över förväntan.




Fyra hela timmar var vi där och bara njöt. Och var lyckliga. Det är inte sista gången kan jag lova.

Kram Miss K2

Oscar är fortfarande hängig idag. Vi var dock ute en stund och byggde upp en kompis i trädgården. Han ser ut som en snögubbe och ska vakta vår trädgård medan mannen i huset är bortrest. Han ska nämligen snart iväg till Umeå på en veckas handledarutbildning.




Jag ska därför den kommande veckan  vara en ensamstående förälder. Jag hoppas Oscar repar sig mycket fort nu. Jag har ofta ägt en tanke till de som är ensamstående förälder på heltid. Det kan verkligen inte vara lätt alla gånger att till exempel tvingas ta olika beslut ensam. Inte få stöd på en gång när barnen inte mår  bra. Att bli sjuk själv och ändå måste ta hand om barnen. En stor eloge till dem!

Kram Miss Snögubbe

Gott folk,

Oscar är inte i form idag. Väldigt hostig och snuvig. Vi var hemma och tog det lugnt några timmar, sedan föreslog Marcus att vi kanske skulle ta oss en sväng till stan. Frisk luft behöver Oscar till och med menade han. Vi gick en promenad och försökte få Oscar att somna i vagnen, men det gick inte så bra. Oscar är barnsligt förtjust i Örebros stadsbussar. TITTA BUSS. TITTA DÄR BUSS. TVÅ. Och sedan vinkade han iväg en buss. Till slut beslöt vi oss att fika på Waynes Coffee och Oscar var inte sen att peka på en chokladboll och pärondricka.  

Vi tog oss en snabb titt på Zara. Marcus provade några tröjor på rea, men inga av dessa passade riktigt bra. Jag coachade lite medan Oscar tittade på slipsar, kände på ett par tröjor och gick runt oss hela tiden. Sedan var vi på barnavdelningen och hittade ett par snygga jeans till Oscar, och en grå v-ringad tröja. Oscar var så stolt, för en sådan har pappa också. När vi betalade och skulle gå från affären plingade det till.

Oj. De har säkert glömt att ta bort larmknappen på någon klädsel i påsen. Vi lämnade ifrån den och det visade sig att det inte var fel på den. Då tackade vi för oss och skulle gå, men det plingade till igen. Va.. Då kände jag att kvinnan som jobbade i butiken började granska oss, sneglade lite och var osäker på oss.  Vi började bli lite nervösa och började kolla vagnen, väskan och allt. Vi kunde inte hitta något och kvinnan bad oss att gå var och en och så fort vagnen var utanför affären plingade det till. VAD!

Sen kunde Marcus hitta en brun polotröja under vagnen. Herregud! Det har Oscar stoppat in bara så där. Vi försökte förklara för kvinnan att vår son bara slängt in den. Hon var lite misstänksam, men till slut valde hon att tro på oss.

Det kunde faktiskt sluta med att vi blir polisanmälda. Alexandra och Marcus. 

Kram Miss Zara

..idag. Det är så sällan som jag beklagar över mitt funktionshinder, men idag är det verkligen inte roligt att vara döv. Jag har bokat tolkar till en viktig föreläsning i Globala skolans regi hela dagen. Inställt mina lektioner och planerat extra uppgifter och sett till att dagen ska flyta på utan min närvaro.

Några minuter innan föreläsningen skulle starta satt jag lite otåligt. Var är tolkarna? Bad min arbetskollega ringa till tolkcentralen. Vad! De har inte ens min beställning. JO! Jag vet att jag har skickat den 7 januari, kl 08.35. Bad till och med om bekräftelse som jag inte fick. Det är just det jag ofta påpekar till dem att det är så viktigt med bekräftelser, för man upptäcker ju tids nog om det inte kommit fram eller om det blivit något problem. Rutinen finns tyvärr inte på en av Sveriges största tolkcentral och det är så beklagligt. Enligt min mening tar det inte många minuter att skicka tillbaka en kort bekräftelse som kan se ut så här: "Din bokning har inkommit, gäller tolkning på Hjalmar Bergmanssalen på Näbbgatan 4 den 4 februari kl 9.00-16.00 enl. bif. program. Det kommer två tolkar: Lisa Nilsson och  Sara Andersson"  Färdigt. Tog mig bara 38 sekunder att skriva detta.

Jag är förbannad idag. Det känns verkligen inte rättvist. En yrkesarbetande kvinna som vill så mycket och har ambitioner att utveckla många saker på arbetsplatsen blev stoppad idag. Bara för att hon är döv. Proppdöv.

Jag ska skicka till tolkcentralen det mail jag skickade den 7 januari 2009 klockan 08.35. OBS! Kom ihåg att kritiken är inte riktad till någon person på tolkcentralen, utan till hela jäkla systemet.

Kram Miss Förbannad

Vad är detta? Precis lagom när vi passerat 48 timmarsgränsen slog han till. Igen. Och det var ingen spottloska vi pratar om. Inte.  Vi till och med lämnade honom hos vänner för att komma iväg och träna en stund igårkväll, jag och Marcus. Oscar var så glad att få slippa hemmet ett tag och var hur pigg som helst. Nu känner vi oss väldigt dumma. Tänk om han ändå hunnit smitta familjen som bara ville vara snälla och ställa upp för oss?

Han verkar verkligen inte sjuk däremellan alla spyor, har hur mycket energi som helst och äter normalt, så jag börjar fundera på om det är något han inte tål, eller så är det någon bakterie som spökar hos honom. Normala magsjuka människor brukar verkligen inte vara sugna på mat, eller hur? Jag tänkte det kankse var annorlunda hos barn men där har jag kanske fel? Ni förstår, vi har verkligen varit förskonade från sånt. Jag umgicks med två vänner i lördags och bland alla samtalsämnen vi hade kom vi in på VAB, barnsjukdomar och kräkningar. Jag deklarerade bara så där, utan skryt, att Oscar verkligen varit ett friskt barn. Det är så sällan vi måste "vabba", och sen vad gäller kräkningar sade jag något i stil med att jag nästan inte vet vad det är eftersom Oscar nästan aldrig behövde göra det. Det var ju sant tills....Så, vad är detta? Vill någon straffa mig för det? Är det ödets ironi?

Kram Miss Tvätterska

....till ruta ett.

I lördags kräktes Oscar lite, och sedan natten till söndagen, men var hela tiden vid gott mod. Han var också relativt pigg och energisk, men vi tog som en ren försiktighetsåtgärd och såg till att han kunde vara hemma igår med mormor medan vi arbetade. Man brukar önska på dagis att man ska vara hemma med barnet i minst 48 timmar efter sista kräkningen. Sagt och gjort, och vi gjorde bedömningen vid middagen igår att Oscar var redo för dagis igen. Trodde vi.

Vid läggdags så var det dags tyvärr. Och det ordentligt. Det bokstavligen sprutades till alla håll. Mina händer spretsade till alla håll och jag visste ögonblickligen inte vad jag skulle göra. Men när det var över så fick han bada till hans stora glädje. Efter badet var han som vanligt igen och frågade efter choklad. NEJ. Men det fick bli lite blåbärsoppa och banan istället.



Nu tittar han på Nicke Nyfiken och jag och Marcus ska avlasta varandra idag med våra lektioner och uppdrag så det ska nog gå bra.

Nu är det 36 timmar kvar. Typ.

Kram Miss Städerska